Häpp!!
Jag pratade med finaste Sofie igår och hon frågade varför jag inte bloggar längre. Hjälp tänkte jag, varför gör jag inte det? Ingen tid... Usch vilket dåligt argument!! Bättring !!
Idag vaknade jag vid elvatiden och låg kvar en stund och gosade i värmen, det är inte alls särskilt varmt i lägenheten på morgonen när det är kallt ute. När jag hade skällt lite snällt på pappa för att han inte gjort något på hela morgonen (vad hade jag gjort lixom?) så hoppade jag i jacka och mössa och vantar och allt annat som behövs nu när vårt i vanliga fall så gröna vinterväder inte infunnit sig utan man istället känner sig som man bor på Grönland och drog in till stan. På jakt efter julklappar kanske ni tror men icke, jag ville ha lite lack att slå in julklapparna med men det fanns INGENSTANS!! Så jag satte mig på tunnelbanan igen och hoppade inte av förrän jag var vid skogskyrkogården.
Helt plötsligt befann jag mig i en bok av Astrid Lindgren. Massor med snö, lyktor med levande ljus som fladdrar, granar och tallar i vinterskrud och en himmel i mjölkvitt och rosa. behöver jag säga att det var helt fantastiskt vackert, nej jag tog inga kort men åk dit själv och UPPLEV, det är mitt tips! Så vackert var det att det liksom inte gjorde något att det inte var plogat överallt och jag fick snö i skorna och blev trött i benen. Idag var det lite extra jobbigt att veta att bland alla dessa okända människor som inte lever längre finns min mamma, vad gör hon här, hon ska ju sitta hemma och stoppa mossa i hyacint-plantorna och fråga när skinkan är klar! Men beviset finns ju där, hugget i sten, bokstavligt talat. Jag puffade ner snö från stenen, la en krans framför och tände en extra stor och långlivad lykta. känns bra att den brinner i hela 70 timmar, så får hon ha det ljust heeela julhelgen nästan. jag mår faktiskt bättre av att vara där men ändå känns det aldrig tillräckligt, det är sällan jag känner mig "nöjd" när jag går därifrån, hur länge jag än stått, det är som om jag tror att jag ska känna mig mer hel efteråt men jag känner mig bara tom och trött i hjärtat... Men idag kändes det ändå jättefint att stå där, säga god jul och att jag saknar henne alltid och oförminskat, jag bad henne stilla att vara hos mig mer, låta mig få känna att jag har en mamma, att jag inte är så halv som jag ibland kan känna mig...
På hemvägen ringde Johanna och ville möta mig i Slussen, ja, jag gör ju allt för den söta männskan efter alla vackra ord hon gett mig och all förståelse när mitt förnuft och mitt hjärta gått så skilda vägar att det gjort ont på riktigt, så jag stod och väntade ett tag tills hon kom och gav mig en kram och en liten påse julgodis med en lapp där det stod "för att du är en bra vän". Hon var så tacksam för att jag ställt upp för henne, åh vad jag blev glad, Johanna du är BÄST!
Resten av kvällen ägnades åt julmusik, klappinpackning och lite annat smått och gott!
Jag önskar er en god jul på det bästa sätt jag vet, genom genierna i The Pogues!
Just så ska det sägas:
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last
^^
