Anna Wallde

att världen inte är på riktigt
att det finns en riktigare värld
verkligare än verkligheten
sannare än sanningen
större än livet

en värld utan enkelhet
och just därför enklast av alla att leva i
för du är inte enkel
du är komplex

att den världen är uppbyggd utan fula normer
där det som räknas här är oviktigt
meningslöst och smutsigt
där renheten råder över varje människa
det sanna jaget syns på utsidan
istället för att vara en viskning i en ignorerad själ

där var och en har sin väg
en väg där man kan mötas och skiljas
utan att någonsin, någonsin styra någon annan
en väg där vi bara kan fortsätta om vi verkligen menar varje steg
där inget steg får eller kan ske av rädsla eller brist på vilja

i denna värld sker skapelser rakt ut ur den största sanningen
vi finns igenom det vi tänker och skapar
och varje misstag välkomnas som en fantastisk egenskap
eftersom de är den absoluta förutsättningen för originalitet

vi ser aldrig ner på varandra men vi vänder oss bort ifrån mönster och traditionalitet
vi tillåter oss aldrig att förstöra människor genom att förvänta oss att de ska följa utstakade vägar
tillåter oss att sträva mot friheten istället för bort ifrån den

vi säger: det finns inga värderingar
det finns inga måsten
det finns inga rätt eller fel

det mörkaste du kan göra är att inte utmana dig själv
ställa dig på led och gå i takt är omöjligt
för det finns inga led och ingen given takt
och ger du upp om ditt liv, din möjlighet
den som med största självklarhet blommar inom oss alla
då har du dräpt, dödat och krossat
inte bara dig själv
utan oss alla

det finns inte en endaste utväg
det finns miljoner
så res dig
forma, skapa, tala, tänk
men låt inte bli
bli inte som dom
bli aldrig som dom
för dom finns inte
det finns inga dom
var dig
var du
vänta inte
för alla väntar på dig

Till Pappa:

Tack för att du ser mig
Tack för att du finns
Tack för alla minnen
Som hjärtat alltid minns

Tack för alla kramar
Tack för alla ord
Tack för alla råden
Jag inte då förstod

Tack för alla dagar
Tack för tystnaden
Tack för att du alltid
Kommer hem igen

Till Mamma:

Förlåt för all min ilska
Förlåt för alla svek
Förlåt för att jag trodde
Att allting var en lek

Förlåt för alla misstag
Förlåt mig att jag ljög
Förlåt för att jag tyckte
Att du faktiskt inte dög

Förlåt för att jag blunda' åh
Förlåt mig så för det
Förlåt för att jag inte
Lät dig se min hemlighet

En sak har jag insett. Livet ÄR verkligen inte rättvist. Rättvisan existerar bara i domstolar och knappt där. När jag var yngre ville jag bli jurist, ville TJÄNA rättvisan, för jag ansåg den heligare än alla andra krafter på jorden. Men jag blev socionom istället... För jag insåg att rättvisan inte finns! Den är luft, ett påhitt, ett slags försök till ett förverkligat utopia. Jag vill inte tjäna rättvisan, jag vill tjäna MÄNNISKAN, ge kärlek till dem som BORDE ha fått rättvisa men inte fick det. Jag trodde att om jag var en snäll människa öch gjorde rätt saker, fattade rätt beslut, så skulle jag få ett bra liv... Jag trodde att det var så det fungerade. Men jag insåg att man måste vara en bra människa och göra goda saker ÅVEN om det inte ger en rättvisa, ett bra liv. Ingen av mina underbara vänner som jag älskar så högt och vars vänskap jag försöker förtjäna, inget av mina MVG:n, inget jobb, INGENTING jag gjort kunde förhindrat att just JAG förlorade min älskade mamma. och hur många examen jag än tar kan hon aldrig vara där och se det... Aldrig kommer jag att få en kram av henne och höra hur stolt hon är över mig. Jag är så trött på frågan varför. Är så trött på att kämpa när det jag mest vill ha redan är förlorat! 

här sitter jag, mitt i natten, och impulsbloggar...
har ni tänkt på att "mitt i natten" betyder olika för olika människor. det tror iallafall jag. för mig betyder det iallafall inte kl 12 utan kanske mera framåt fyra...

varför bloggar jag just nu? det var ju evigeheter sen..
kanske för att jag har den där mellanrumskänslan just nu, och den är så bra att skriva i.
ja, nu måste jag ju definiera vad mellanrumskänslan är.
det är liksom när man är glad, men inte så det spritter i en, inte ledsen men kanske lite melankolisk, inte pigg och inte direkt trött heller och tankfull utan att vara överanalyserande på samma gång. och så sitter man bara där och lyssnar på tystnaden och tänker att den är ganska fin...

jag har varit så konstig på sistone. känner inte riktigt igen mig själv, jag vet inte om ni har märkt nått, kan vara ganska bra på att dölja sånt... om jag ska förklara varför så blir det lätt de här lätta förklaringarna, att utbildningen är slut snart och oron för framtiden kommer krypande... men jag köper inte riktigt det svaret.
jag tror inte att det är en sak, för det är det väl aldrig.
jag skulle vilja kalla det en pusselläggarfas.
foga samman, och sortera. vissa saker hör inte ens till det här pusslet. bort med dem.
andra saker, andra bitar, hittar liksom till varandra utan att man ens behöver leta efter dem.
som jag och thor. han bara finns där. passar perfekt. och tillsammans är vi en vacker bild med mycket action. men ändå säkert sammanfogad. en helthet.
sen kommer vi till det jobbiga. att vissa bitar fattas. oavsett om jag hittar var alla andra bitar ska vara så fattas en för alltid. det färdiga pusslet kommer att ha ett hål.
mamma.
det är ett stort och viktigt hål.
och det fyller mig med ångest.
för jag menar, vi vet ju aldrig om vi kommer hitta var alla bitar passar in.
hur många har liv med alla bitar på plats?
men många har iallafall FÖRUTSÄTTNINGEN att få ett helt pussel.
men en sak är säker.
jag vill ha just detta pussel.
oavsett hur trasigt det är.
för det är mitt.
och jag ska göra det bästa av de bitar jag har.
tänka och hitta de rätta platserna för de rätta bitarna.
och det kommer bli vackert.
kanske är du som läser detta en av de finaste bitarna?
är du på rätt plats känner du?
jag hoppas det.
jag hoppas att jag har tagit väl hand om biten som är din.
lagt den på plats med kärlek.
inte tryckt ner den med våld så att kanterna blivit fnasiga.
kanske är du en av de där bitarna som ligger ute i kanterna och väntar på sin tur att få en plats.
jag hoppas inte jag tappar bort dig innan det är dags.
kanske är du en kantbit, en sån som ger stadga men inte riktigt får så mycket uppmärksamhet som du förtjänar...

Nu har jag lagt upp två av de texter jag har skrivit på Saras och min skrivarkurs, hoppas ni gillar dem.

Livet lunkar på, det är sista terminen på utbildningen och det känns helkonstigt, dags att söka jobb och börja ... leva?

Har jobbat på mina två jobb och börjat på masterkurser, den ena heter "Brukarperspektiv i psykiatrisk vård och social omsorg" och är jättebra och den andra heter "Socialt arbete: fattigdom och välfärd" och är helt okej men inte lika... intressant eller spännande eller vad jag nu ska säga. Annars har jag umgåtts mycket med vänner och så klart tagit hand om Thor, och jag kan aldrig nog säga hur mycket mening han ger mitt liv. Jag är liksom alltid glad när jag är med honom... I torsdags hade vi extra kul, skulle rida barbacka och det resulterade i spräckta ridbyxor och ett par bocksprång, men jag satt kvar!   

Helgen har varit toppen, kryssning med underbara tjejer som betyder massor för mig. Höjdpunkten var Maries underbara ord om vänskap, vad den betyder för en och att leva upp till den vänskapen, något inte alla mina vänner har förstått... Idag tog jag mig ut i solskenet och träffade Charlotte. Eller ja... vi gick ju på bio så det vart inte jättemycket solsken men iaf ^^ Såg "Till det som är vackert" med Samuel Fröler och Alicia Vikander, började väldigt bra men spårade ur så som en del svenska filmer har en förmåga att göra...

Nu ska jag lägga mig och läsa "Wuthering Heights" och dricka Söderté, imorgon slapp pluggdag, skönt sätt att börja veckan...
 

     en bild från senaste kryssningen