ibland drömmer jag...
att det finns en riktigare värld
verkligare än verkligheten
sannare än sanningen
större än livet
en värld utan enkelhet
och just därför enklast av alla att leva i
för du är inte enkel
du är komplex
att den världen är uppbyggd utan fula normer
där det som räknas här är oviktigt
meningslöst och smutsigt
där renheten råder över varje människa
det sanna jaget syns på utsidan
istället för att vara en viskning i en ignorerad själ
där var och en har sin väg
en väg där man kan mötas och skiljas
utan att någonsin, någonsin styra någon annan
en väg där vi bara kan fortsätta om vi verkligen menar varje steg
där inget steg får eller kan ske av rädsla eller brist på vilja
i denna värld sker skapelser rakt ut ur den största sanningen
vi finns igenom det vi tänker och skapar
och varje misstag välkomnas som en fantastisk egenskap
eftersom de är den absoluta förutsättningen för originalitet
vi ser aldrig ner på varandra men vi vänder oss bort ifrån mönster och traditionalitet
vi tillåter oss aldrig att förstöra människor genom att förvänta oss att de ska följa utstakade vägar
tillåter oss att sträva mot friheten istället för bort ifrån den
vi säger: det finns inga värderingar
det finns inga måsten
det finns inga rätt eller fel
det mörkaste du kan göra är att inte utmana dig själv
ställa dig på led och gå i takt är omöjligt
för det finns inga led och ingen given takt
och ger du upp om ditt liv, din möjlighet
den som med största självklarhet blommar inom oss alla
då har du dräpt, dödat och krossat
inte bara dig själv
utan oss alla
det finns inte en endaste utväg
det finns miljoner
så res dig
forma, skapa, tala, tänk
men låt inte bli
bli inte som dom
bli aldrig som dom
för dom finns inte
det finns inga dom
var dig
var du
vänta inte
för alla väntar på dig
Tack & Förlåt
Tack för att du ser mig
Tack för att du finns
Tack för alla minnen
Som hjärtat alltid minns
Tack för alla kramar
Tack för alla ord
Tack för alla råden
Jag inte då förstod
Tack för alla dagar
Tack för tystnaden
Tack för att du alltid
Kommer hem igen
Till Mamma:
Förlåt för all min ilska
Förlåt för alla svek
Förlåt för att jag trodde
Att allting var en lek
Förlåt för alla misstag
Förlåt mig att jag ljög
Förlåt för att jag tyckte
Att du faktiskt inte dög
Förlåt för att jag blunda' åh
Förlåt mig så för det
Förlåt för att jag inte
Lät dig se min hemlighet
Om rättvisa...
om livets pussel
har ni tänkt på att "mitt i natten" betyder olika för olika människor. det tror iallafall jag. för mig betyder det iallafall inte kl 12 utan kanske mera framåt fyra...
varför bloggar jag just nu? det var ju evigeheter sen..
kanske för att jag har den där mellanrumskänslan just nu, och den är så bra att skriva i.
ja, nu måste jag ju definiera vad mellanrumskänslan är.
det är liksom när man är glad, men inte så det spritter i en, inte ledsen men kanske lite melankolisk, inte pigg och inte direkt trött heller och tankfull utan att vara överanalyserande på samma gång. och så sitter man bara där och lyssnar på tystnaden och tänker att den är ganska fin...
jag har varit så konstig på sistone. känner inte riktigt igen mig själv, jag vet inte om ni har märkt nått, kan vara ganska bra på att dölja sånt... om jag ska förklara varför så blir det lätt de här lätta förklaringarna, att utbildningen är slut snart och oron för framtiden kommer krypande... men jag köper inte riktigt det svaret.
jag tror inte att det är en sak, för det är det väl aldrig.
jag skulle vilja kalla det en pusselläggarfas.
foga samman, och sortera. vissa saker hör inte ens till det här pusslet. bort med dem.
andra saker, andra bitar, hittar liksom till varandra utan att man ens behöver leta efter dem.
som jag och thor. han bara finns där. passar perfekt. och tillsammans är vi en vacker bild med mycket action. men ändå säkert sammanfogad. en helthet.
sen kommer vi till det jobbiga. att vissa bitar fattas. oavsett om jag hittar var alla andra bitar ska vara så fattas en för alltid. det färdiga pusslet kommer att ha ett hål.
mamma.
det är ett stort och viktigt hål.
och det fyller mig med ångest.
för jag menar, vi vet ju aldrig om vi kommer hitta var alla bitar passar in.
hur många har liv med alla bitar på plats?
men många har iallafall FÖRUTSÄTTNINGEN att få ett helt pussel.
men en sak är säker.
jag vill ha just detta pussel.
oavsett hur trasigt det är.
för det är mitt.
och jag ska göra det bästa av de bitar jag har.
tänka och hitta de rätta platserna för de rätta bitarna.
och det kommer bli vackert.
kanske är du som läser detta en av de finaste bitarna?
är du på rätt plats känner du?
jag hoppas det.
jag hoppas att jag har tagit väl hand om biten som är din.
lagt den på plats med kärlek.
inte tryckt ner den med våld så att kanterna blivit fnasiga.
kanske är du en av de där bitarna som ligger ute i kanterna och väntar på sin tur att få en plats.
jag hoppas inte jag tappar bort dig innan det är dags.
kanske är du en kantbit, en sån som ger stadga men inte riktigt får så mycket uppmärksamhet som du förtjänar...
äntligen en riktig kanonhelg!
Livet lunkar på, det är sista terminen på utbildningen och det känns helkonstigt, dags att söka jobb och börja ... leva?
Har jobbat på mina två jobb och börjat på masterkurser, den ena heter "Brukarperspektiv i psykiatrisk vård och social omsorg" och är jättebra och den andra heter "Socialt arbete: fattigdom och välfärd" och är helt okej men inte lika... intressant eller spännande eller vad jag nu ska säga. Annars har jag umgåtts mycket med vänner och så klart tagit hand om Thor, och jag kan aldrig nog säga hur mycket mening han ger mitt liv. Jag är liksom alltid glad när jag är med honom... I torsdags hade vi extra kul, skulle rida barbacka och det resulterade i spräckta ridbyxor och ett par bocksprång, men jag satt kvar!
Helgen har varit toppen, kryssning med underbara tjejer som betyder massor för mig. Höjdpunkten var Maries underbara ord om vänskap, vad den betyder för en och att leva upp till den vänskapen, något inte alla mina vänner har förstått... Idag tog jag mig ut i solskenet och träffade Charlotte. Eller ja... vi gick ju på bio så det vart inte jättemycket solsken men iaf ^^ Såg "Till det som är vackert" med Samuel Fröler och Alicia Vikander, började väldigt bra men spårade ur så som en del svenska filmer har en förmåga att göra...
Nu ska jag lägga mig och läsa "Wuthering Heights" och dricka Söderté, imorgon slapp pluggdag, skönt sätt att börja veckan...
en bild från senaste kryssningen
Nytt år och framför allt en helt ny design!
Som ni ser har min blogg fått en ny och underbar design!
Det är helt och hållet tack vare min underbara vän Felicia!! Jag är verkligen jättenöjd och väldigt förvånad att det kunde bli så JAG och samtidigt så SNYGGT! Fantastiskt, Felicia!
(väldigt gammal bild men det var den bästa jag hade)
Var egentligen ett tag sen hon fixade den men jag har haft så mycket att göra med C-uppsatsen så jag har verkligen inte haft energi att blogga. Tro det eller ej men nu är den faktiskt klar. Sitter och skriver orden men kan ändå inte riktigt fatta det... Det går bara inte in helt enkelt. Tio veckors ångest och vånda är över. Det skiljde sig så enormt från andra skoluppgifter, de kan man släppa när man gör andra saker. Men c-uppsatsen fanns där hela tiden, när man lagade mat, handlade, vek tvätt, damsög, kollade på tv... Så fruktansvärt jobbigt.
Den enda stället där c-uppsatsen inte finns i tankarna är stallet. Så har det alltid varit, dit kommer inte problemen in. Jag vet inte hur det funkar men så är det. Och har alltid varit. Min frizon.
Nu har jag snart varit medryttare till Thor i ett år och det har verkligen förändrat mitt liv till det bättre. En ny mening. Att ta hand om och rida samma häst varje vecka. Möta samma klara blick och få samma mjuka mule mot sin kind. Det är en varm och trygg sorts lycka. Det underbara med alla snö är att den är perfekt att rida ut och galoppera i och det är bland det roligaste jag vet! Ett vitt fält som bara väntar på att få upplevas i fart och frihet. Och sen skritta av i ett landskapp täckt av snö och är så vackert att det inte ser verkligt ut. En annan positiv sak med all snö är att när man som jag rider en häst som ofta gör lyckliga bocksprång så landar man iaf mjukt. Det är svårt att fatta att han faktiskt fyllt 17 för han är vildare än sina tio år yngre polare! Han och Ebbe verkar fresten vara lite mer än bara vänner... Ebbe gick och smakade på Thors rumpa halva ridturen i torsdags..
Nu är det iallafall jullov och det ska jag spendera i stallet och så ska jag träffa lite kompisar som jag försummat under uppsatsskrivandet. Sara och jag älskar båda att skriva och det ska vi göra bär vi ses. Vågar jag kanske jag lägger upp ett alster...
en grå och regning söndag i oktober...
Men allt är inte som det först verkar vara! Det blev nämligen en helt underbar söndag!
Först en sovmorgon, så lite musik och datahäng och sen klä på sig massa kläder och dra ut till stallet! Den fina hästen hade precis kommit in från hagen, blöt och lite lerig men som vanligt så fin att det gör lite int i hjärtat att se honom! Han fick äta upp sin havre och sin betfor och det mesta av sitt lunchhö innan jag tog på honom sadel, träns och ett varmt täcke och promenerade ner till ridhuset för ett dressyrpass. Han kändes ovanligt pigg och skrittade på riktigt energiskt och när jag tog tyglarna kände jag att han faktiskt ville gå fint. och det gjorde han också, nästan hela tiden. Försökte jobba med formen i trav och galopp eftersom den inte är lika fin som i skritten och fick faktiskt till det stundtals riktigt fint. Det bästa är ändå känslan av att sitta på hans rygg, finns ingen häst jag känner mig lika samspelt med, han har ju följt mig under så många år, lärt mig så mycket. Sen är det alltid lite pirrigt att rida samtidigt som ens galet duktiga ridlärare rider och jag försökte att inte tänka på det. Lite måste hon ha sett iaf för hon fällde en vänlig kommentar som värmde! När hästen var riden, boxen mockad och höet framhängt hoppade jag in i bilen och åkte hem.
Eftersom jag ville få en bra plats var jag i god tid vid Mosebacke, nyduschad, nysminkad och relativt snyggt klädd. Har fortfarande inte vant mig vid att gå ensam på sånt här och tyckte det kändes lite skumt, alkohol brukar dock hjälpa lite haha. Ändå har jag kommit till nån slags insikt. Man kan gå på spelningar med en massa vänner men andå är det ju musiken och den egna upplevelsen av den som räknas, den kan delas med andra men jag tror varje människas upplevelse är unik. Därför kan man lika gärna gå ensam, bara man inte missar sådana tillfällen. För spelningen igår hade jag inte velat missa för allt i världen! Det blev en sån där spelning som nästan måste beskrivas som perfekt. Som lever upp till ALLA förväntningar. Stämningen är där. Man får höra alla sina favoritlåtar. Artisten verkar tycka det är toppen att vara på scen. Och varje ton, varje fras vibbrerar in i en tills det känns som att de för evigt gjort avtryck inne i själva skelettet på en. DET ÄR STOR MUSIK DET!
Nu är vardagen över en igen och gårdagskvällen är ett underbart minne... Suck.
Dags att göra lite nytta, har en forskningsplan att opponera på!
försöker hitta lite värme i den alltför tidiga kylan
Här sitter jag och njuter av en pluggfri helg för första gången sen terminen började tror jag.
Skönt att få tid att göra saker man vill och göra dem i sitte eget tempo.
Hänt sen sist?
I lördags var jag och Angelica på debaser medis och såg Hurts spelning, galet mycket folk men lätt värt det, varenda låt var grym! Funderar starkt på att klicka hem deras skiva från Itunes, för jag betalar nämligen för musik, av respekt för det arbete artisten lägger ner på att sprida musik som lyser upp min vardag.
I måndags satt jag fyra långa timmar på KB och läste avhandlingar i socialt arbete, intressant men lite tråkigt i längden så jag skickade iväg ett sms till fina Sara och vi tog en urmysig impulsfika med en underbar blandning av skratt, prat och förståss, lite kreativt skrivande. Sara fick ihop två fantastiska texter och jag fick ihop två halvbra!
I tisdags redjag lektion på fina Jasmina, har ridit henne en hel del och börjar verkligen hitta knapparna så det gick faktiskt väldigt bra! Fin i formen och lydig, duktig tös! Hon påminner mig lite om Malinka, som jag saknar mer än jag kanske vill erkänna, önskar att hon fanns kvar hos oss. Det är alltid kul att få beröm efter en lektion och allra gladast blir jag när Ama säger som hon sa i tisdags, att Jasmina tycker det är mysigt att ha mig på ryggen! Det värmer massor!
Onsdag och torsdag ägnades helt åt plugg men som tur var hade jag Thor att ta hand om på torsdagseftermiddagen, det blev en kall men mysig uteritt med ett helt gäng tjejer från stallet, hästen var glad och supersnäll. Lite roligt med alla i stallet som frågade "Satt du kvar idag?"
Torsdagsnatten ägnades åt desperat sist-minuten-plugg, jag vet, det ska inte behöva vara så, men jag hade inte mitt första möte med min handledare förrän i tisdags så jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp det... Klockan fem fredag morgon skickades forskningsplanen iallafall iväg och jag kunde krypa ner i sängen. Lyssnade på en live-spelning med Toni Holgersson i P4 vid halv ett som en uppladdning inför spelningen på mosebacke imorgon söndag! Ska gå själv men det ska ändå bli helt underbart för jag älskar och berörs så otroligt mycket av hans musik. Hm vattentät mascara kanske är en idé...
Men innan jag drar till söders höjder imorgon ska jag ut och rida Thor, hoppas på milt väder för mina tårs skull...
Här har ni lite av den musik jag ska höra imorgon, de låtar jag mest hoppas få höra!
hittade tillbaka till min bortglömda blogg
Om jag ska skriva om allt som hänt sen sist kommer ni ALDRIG orka läsa det, så jag tar det kortfattat!
Blev klar med termin 5 på socionomutbildningen i juni och jag kan säga att det var den BÄSTA terminen hittills! Avslutningen på praktiken blev fylld av lyckliga och sorgsna tårar och en förståelse för hur mycket jag vuxit och hur många jag berört. Mina tankar finns hos er alla!
Lyckades göra riktigt bra ifrån mig på sista kursen, psykosocialt arbete, som resulterade i ett B i betyg! *stolt*
De måste ha tyckt att jag gjorde ganska bra ifrån mig på praktiken för jag fick faktiskt en timanställning och lite jobb där i somras och början av hösten, helt underbart!
Sommarens höjdpunkt var iallafall Arvikafestivalen, min första festival någonsin men absolut inte min sista! Skrev en ganska bra sammanfattning för ett tag sen:
" sol, lättklätt, gummistövlar, tatuerade människor överallt, bajslukt, munklukt, öl, hamburgare, musik man älskar, musik man inte vet om man älskar, vänner, garv, köer till bajamajor, köer till vatten, trasig solstolar, baksmällor, pepp och ett jävla drag åsså we no speak americano ur VARENDA stereo "
Förutom de band jag redan älskade hittade jag en ny favorit, nämligen VOLBEAT! Jag vet, väldigt otippat, jag är ju inte det minsta metal annars men jag är fan såld!
Men sommaren har inte bara varit sol, musik och vänner, den har också innehållit sorg. Min älskade farmor gick bort i mitten av juni, 98 år gammal. Återigen fick jag ta farväl av en älskad familjemedlem... I början av augusti for jag, pappa och min farbror Björn ner till Malmö för att ta farväl. Lyckades samla mig tillräckligt för att läsa en dikt på begravningen. Tufft men något som kändes viktigt att göra. Den här dikten läste jag upp, för den är verkligen farmor för mig:
Så var du en länk till en värld som var
En epok sedan länge förliden
Och med hjärtat varmt
Och med hjärnan klar levde du helt i tiden
Och finge vi be om en gåva ännu
Det vore att åldras så vackert som du
Och möta vårt öde så värdigt
Som du när livet levts färdigt
Som tur är fanns det någon där för mig hela långa sommaren, nån som fyller mitt liv med värmde, som ger det färg och mening. Förhoppningsvis kommer han att finnas där för mig i många år till. Min underbara medryttarhäst Thor!
Under sommaren har jag haft mycket kontakt med min praktik-kompanjon Sara. Vi har fikat, gått på spelningar och framför allt har vi gjort det vi båda älskar; vi har skrivit. Tillsammans har vi en skrivarkurs och min målsättning är att lägga ut några av de texter jag producerat här på bloggen. Om jag vågar...
På senaste tiden har jag märkt att den som får saker att hända i mitt liv är Mirre. Hon drog med mig upp till Arvika där jag fick en musikupplevelse som räcker bra länge och i slutet av september tog hon även med mig till en tatuerare där vi båda skaffade oss varsin tagg. Jag hade bestämt mig för ett citat ("Happiness makes up in height for what it lacks in lenght") som jag ville ha på foten. Inte det bekvämaste stället kan jag säga, satan vad ont det gjorde, kom faktiskt en liten tår och det var den första på de sammanlagt 5 timmar jag suttit under nålen! Men fint blev det så nu är vänster fot lite snyggare än den högra.
Ridningen går bra. Känner att jag utvecklas men har fortfarande saker som definitivt behöver jobbas på.
Måste ju nämna att jag och Thor var nere på Båtis igår med Sara och Linnea och han blev så lycklig när han förstod att jag styrde mot ett hinder att han pep och la av en jättebock så jag flög av! Landade rakt på rumpan, aj! Men jag hoppade upp igen och garvade åt situtionen, inte kan man bli arg på en häst som vara är lycklig?! Hoppade en gång till och då väntade han till efter hindret med att bocka! men då satt jag faktiskt kvar!
Slutar med att skicka lite kärlek till ett par kompisar som förtjänar den lite extra för att de står ut med mig och mina grubblerier.
Angelica, Jennifer, Sara, Marie och Emelie, ni är FANTASTISKA och att ni lyssnar och finns där betyder så himla mycket! LOVE YOU!! <3 <3 <3
Nytt år, ny Anna!
Några dagar in på det nya året gjorde jag två provdagar på Klaragården, min nya praktikplats, och de "ville ha mig" så nu är jag mitt uppe i femton veckors praktik där!
Om Klaragården kan sägas att den är en dagverksamhet för hemlösa och utsatta kvinnor som drivs av Stockholm Stadsmission, där de som kommer dit får sina basbehov uppfyllda och möter människor som de kan prata med och finna stöd hos.
Jag har verkligen förstått att jag gjort rätt yrkesval, inget i världen gör mig lyckligare än att få finnas där för människor som inte har det så lätt i livet!
Trots att jag jobbar 8 timmar om dan och ska plugga lite samtidigt hinner jag faktiskt med att vara medryttare till Thor en gång i veckan, vi är återförenade och jag är så glad och stolt att få rida denna underbara häst!
Den här veckan började bra men intensivt, åttonde mars dvs internationella kvinnordagen innebär öppet hus och konstutställning på Klaragården, jättekul men galet mycket att göra.
Ska jag faktiskt försöka blogga iallafall några gånger i veckan, det är målet, påminn mig gärna om ni vill!!
Nu blir det plugg och sedan sängen, klockan ringer halv sex...
Kram
Häpp!!
Jag pratade med finaste Sofie igår och hon frågade varför jag inte bloggar längre. Hjälp tänkte jag, varför gör jag inte det? Ingen tid... Usch vilket dåligt argument!! Bättring !!
Idag vaknade jag vid elvatiden och låg kvar en stund och gosade i värmen, det är inte alls särskilt varmt i lägenheten på morgonen när det är kallt ute. När jag hade skällt lite snällt på pappa för att han inte gjort något på hela morgonen (vad hade jag gjort lixom?) så hoppade jag i jacka och mössa och vantar och allt annat som behövs nu när vårt i vanliga fall så gröna vinterväder inte infunnit sig utan man istället känner sig som man bor på Grönland och drog in till stan. På jakt efter julklappar kanske ni tror men icke, jag ville ha lite lack att slå in julklapparna med men det fanns INGENSTANS!! Så jag satte mig på tunnelbanan igen och hoppade inte av förrän jag var vid skogskyrkogården.
Helt plötsligt befann jag mig i en bok av Astrid Lindgren. Massor med snö, lyktor med levande ljus som fladdrar, granar och tallar i vinterskrud och en himmel i mjölkvitt och rosa. behöver jag säga att det var helt fantastiskt vackert, nej jag tog inga kort men åk dit själv och UPPLEV, det är mitt tips! Så vackert var det att det liksom inte gjorde något att det inte var plogat överallt och jag fick snö i skorna och blev trött i benen. Idag var det lite extra jobbigt att veta att bland alla dessa okända människor som inte lever längre finns min mamma, vad gör hon här, hon ska ju sitta hemma och stoppa mossa i hyacint-plantorna och fråga när skinkan är klar! Men beviset finns ju där, hugget i sten, bokstavligt talat. Jag puffade ner snö från stenen, la en krans framför och tände en extra stor och långlivad lykta. känns bra att den brinner i hela 70 timmar, så får hon ha det ljust heeela julhelgen nästan. jag mår faktiskt bättre av att vara där men ändå känns det aldrig tillräckligt, det är sällan jag känner mig "nöjd" när jag går därifrån, hur länge jag än stått, det är som om jag tror att jag ska känna mig mer hel efteråt men jag känner mig bara tom och trött i hjärtat... Men idag kändes det ändå jättefint att stå där, säga god jul och att jag saknar henne alltid och oförminskat, jag bad henne stilla att vara hos mig mer, låta mig få känna att jag har en mamma, att jag inte är så halv som jag ibland kan känna mig...
På hemvägen ringde Johanna och ville möta mig i Slussen, ja, jag gör ju allt för den söta männskan efter alla vackra ord hon gett mig och all förståelse när mitt förnuft och mitt hjärta gått så skilda vägar att det gjort ont på riktigt, så jag stod och väntade ett tag tills hon kom och gav mig en kram och en liten påse julgodis med en lapp där det stod "för att du är en bra vän". Hon var så tacksam för att jag ställt upp för henne, åh vad jag blev glad, Johanna du är BÄST!
Resten av kvällen ägnades åt julmusik, klappinpackning och lite annat smått och gott!
Jag önskar er en god jul på det bästa sätt jag vet, genom genierna i The Pogues!
Just så ska det sägas:
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last
^^
kikar upp från bottenslammet...
Det började förra torsdagen när jag egentligen skulle ha gått och shoppat med Felicia. Var hur seg och trött som helst, orkade verkligen ingenting. På fredagen var det ännu värre och då hade jag desutom en massa hosta och ont i halsen så någon föreläsning orkade jag inte gå på.
På lördagen mådde jag lite bättre på morgonen och åkte därför och red. Trodde jag skulle ha lille Waldo igen men sötnosen hade fått en hovböld och vilade, eller ja han busade omkring i ridhuset med sin tjejkompis Karavella när jag kom. De hade dragit ner alla longerlinor och spön och gummisnoddar från krokarna och stod och slet i knutarna, himla söta var dom. Men de slutade när de såg mig och gosade lite och jag gick och sa till de som jobbade så att de kunde plocka upp alltihop, själv hade jag bråttom att byta om. Kände mig lite trött och snuvig men ganska ok. Fick Gerhard och det gick riktigt bra, tycker han är svår att rida skänkelvikningar på men det gick riktigt bra i skritten och lite sämre i traven. Lyckades dessutom få en ganska fin form på honom, han blev lite slö men sen fick jag desutom lite fart på honom i formen och då vart Andrea riktigt nöjd, inte illa pinkat för att vara sjuk tycker jag! Men efter ridnoingen var jag jättetrött och hade dessutom en rejäl huvudvärk. Åkte hem och la mig i sängen direkt i hopp om att bli frisk nog att gå ut med Marie på kvällen... Inte en chans, vaknade sex på kvällen med feber och halsont.
Slappade hemma hela söndagen och försökte plugga lite till seminariet nästa dag men däckade mitt i alltihop. Hade satt klockan på sju och gjorde ett SERIÖST försökt att åka till skolan och vara med på seminariet fast jag var lite dåligt förberedd... Bara på vägen till tunnelbanan hade jag säkert sex långa hostanfall och satt i halvkoma tills jag gav upp och vände i hornstull.
På tisdagen var det ingen skola och jag sov länge, pluggade nån timme och sen ringde jag och bytte ridlektion med en kompis så hon red för mig på kvällen och jag planerade att rida för henne på torsdagen.
Var ordentligt trött på onsdagen efter en hostig natt men tog mig till skolan, var på en rätt bra föreläsning och sen åkte jag med gruppen till Kista där vi intervjuade en socionom om integration. var himla intressant även om just det här ämnet kanske inte är det som intresserar mig mest... Vi höll på i en och en halv timme och sen var jag ganska färdig.
På torsdagen skulle vi ha haft föreläsning men jag var helt borta när jag vaknade och hade 37.9 i feber så jag stannade hemma. Fick inte mycket gjort heller och nu var jag dessutom så jäkla trött på att bara ligga hemma att jag bara gick runt och fräste, stackars pappa säger jag bara.
Fredagen sov jag bort och sen tittade pappa och jag på 1408 på kvällen så jag fick lite halloween iaf.. Shit vilken läskig film, tur att pappa var där...
Sov lääänge på lördagen, vid tretiden åkte pappa och jag till skogskyrogården, vi var ganska tidigt ute för det är alltid GALET mycket folk där. Varje år blir jag lika tagen av hur vackert det är med alla tusentals ljus på alla gravarna och när det skymmer ser man bara ljusen överallt. Vi stod vid graven en lång stund pappa och jag och fällde väl några tårar och sedan gick vi därifrån arm i arm... Sedan åkte vi och käkade i baren på Tenstopet med min farbror Björn och det livade upp oss lite. Han är helfestlig och jag fick höra många historier från deras uppväxt i Malmö och på Ven. Det var mysigt som sjutton. Björn predikar alltid för mig att det bara är de som vart på sjön som får tatuera sig.. PFFT säger jag bara... Vi var ändå lite småledsna när vi kom hem pappa och jag så vi tog lite te och pratade. Det sista som hände innan jag somnade var att min dvd gick sönder! Helt död är den, skärmen är svart och jag har prövat ALLT... den står bara där och brummar lite försiktigt och hackigt... åååh, jag blir så trött!!
Idag har jag också varit ovanligt seg, tittat lite på film på datan, pluggat lite och kollat på Krokodiljägaren med pappa...
Imorgon ska jag sitta i bibblan och skriva på hemtentan efter föreläsningen. Har inte hunnit få tag i böcker medan jag vart sjuk och nu brinner det i knutarna... Håll tummarna för att bokus skyndar sig lite extra..
Kram
Nu har Anna varit dålig på att blogga igen!
....
Jag vet, iiinte bra!
Min ursäkt är att skolan verkligen är helt galen den här terminen!
Bortsollning innan praktiken?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva så jag tänker helt enkelt spalta upp bra och dåliga saker som hänt. vi sparar det bästa till sist:
DÅLIGT:
Skolan tar en sån sjuk massa tid så jag har ingen tid över för min underbara vänner.
Alla tjatar om hur om omogen jag är för att jag bor hemma.
Mardrömmarna har blivit fler...
Inte kommit iväg för å beställa tid för tatuering än!
Min älskade klocka har gått sönder! (svepte ner den från handfatet när jag satte på mig badrocken.. KLANTIGT)
Blev ingen utgång med Marie i fredags för hon var jättesjuk *stackars*
Har tappat bort min gröna palestinasjal...
BRA:
Tentan är inlämnad!
Ridningen går super! Red en ny häst i lördags, han heter Waldo och jag tror jag är KÄR! Efter lektionen sa min ridlärare typ såhär: "jag tycker du har varit jätteduktig idag, Anna, verkligen jätte- jätteduktig. Du är så mjuk och följsam och du gör liksom aldrig för mycket, på visa hästar kan det vara negativt men på honom är det jättebra!" Jag blev så HIMLA glad! Me + Waldo = <3
Det var cd-rea på cdon och jag köpte alla winnerbäckalbum jag inte hade, några försvann nämligen i flytten ^^
En kompis till mig har hittat kärleken, hon är så söt! Får typ fem sms om dan där det står "han är verkligen underbar" hihi sööööt.
Hittade ett par underbara tofflor när jag var på stan med Felicia, är JÄTTEKINKIG med just tofflor men dessa ÄLSKAR jag!
Jag håller på att bli bättre på att laga mat, enkla grejer visserligen men bränner inget längre och i söndags gjorde jag JORDENS GODASTE ÄPPELKAKA!!
Tänkte sluta med en liten lektion i RIKTIGT bra musik!
Kom på att det var längesen jag la upp en bild så här kommer en ^^
En känsla och en tanke som aldrig lämnar mig ifred...
Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
HELA MITT VÄSEN GÖR UPPROR OCH VILL SÄGA NEJ.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
OM DU INTE FANNS TILL, ja vad gjorde jag då?
NEJ, DU MÅSTE FINNAS, DU MÅSTE. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, HUR KAN DU DÅ ÖVERGE MIG?
Jag vore ingenstans, JAG VORE INGENTING. Om du inte fanns.
Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?
NEJ, DU MÅSTE FINNAS, DU MÅSTE, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, HUR KAN DU DÅ ÖVERGE MIG?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.
"Du måste finnas" - Helen Sjöholm
Jag kommer ALDRIG acceptera att du inte finns mer, Mamma!!
Där älvorna dansar, dit längtar jag jämt!
De va väl en fin titel?
Ja när man inte vet vad man ska skriva då citerar man Winnerbäck och sen är det klart!
Så.. vad händer i Annas liv såhär när hösten närmar sig? Inte för att vädret är särskilt höstig men i alla fall?
Har börjat en ny kurs som heter "Barn, ungdom, familj och det sociala arbetet". Om ni tyckte namnet var jobbigt skulle ni se schemat, nio till sexton i princip varje dag och så ska vi skriva TRE examinstionsuppgifter, närdå liksom? Det blir väl som i den där asgamla reklamfilmen med den extremt dryga chefen "Du har ju hela helgen på dig!" Men vet ni vad? Jag trivs som fan i skolan! Jag har verkligen hittat det jag vill göra med mitt liv! Sen om jag kommer bli bra på det återstår och se, men jag har fått höra att jag kommer det så jag får väl lita på det...
Ridningen går också bra, det är så roligt att jag faktiskt känner att jag utvecklas och att jag faktiskt får en hel del beröm och inte bara eviga kommentarer om att jag ska titta upp och trampa ner hälarna... Att jag gör sådana framsteg beror mycket på att jag fått en sån otroligt bra utbildning!! Vi har nog de absolut bästa ridlärarna som existerar.
Snart ska jag dessutom pallra mig iväg till house of pain och beställa tid för en ny tatuering!! ÅÅh vad det ska bli roligt!
Apropå tatueringar är det en sak som verkligen stör mig JÄTTEMYCKET. Det är när folk på olika sätt talar om för mig att jag kommer att ångra att jag tatuerade mig. Att bara kläcka ur sig en sån sak visar så jävla tydligt att man inte vet vad min tatuering betyder för mig. Jag gjorde den av ett enda skäl. För att jag älskar min mamma och vill bli påmind om henne varje dag, ja varje sekund! När man förlorat någon man älskar gör man allt för att behålla så mycket som möjligt av vem de var. Nu har jag henne med mig ÖVERALLT! Vi är oskiljbara! Där jag är där är också hon. Det är en tröst som ingen terapi och inga ord och inga minnen eller bilder kan ge! Att säga att jag kommer att ångra den är som att säga att jag inte älskar min mamma!!! Det sårar som fan ska ni veta även om det inte är menat så!!
Nu ska jag lyssna färdigt på Lasse och sen så småningom krypa i säng...
Jag kommer inte hem så var är jag... ?
Jag tycker om tanken på att en dag kan bli både och. Rolig och tråkig. Glad och ledsen. Tom och full. Kanske för att jag inte tycker om att dela in min tid i dagar, jag delar hellre in den i stunder...
Ena stunden står man i en stallgång, det luktar häst, en doft som inte ens går att beskriva för någon som inte älskar hästar ända in i hjärteroten. Det doftar liksom lycka, frihet, det doftar som en tillvaro där bara glädjen i stunden existerar. Jag står i stallgången med en borste i handen, deltar i ett samtal men är ändå fullt koncentrerad på hästen jag står brevid. Låter borsten glida över den mörkbruna, nästan svarta och så otroligt lena pälsen. Stryker med handen efter för att känna att all smuts är borta. Den här stunden är viktig, att ta hand om hästen som alldeles strax ska bära en på sin rygg. Ibland vänder hon på huvudet och ser på mig med sina stora, blanka ögon och jag tänker, "lilla gumman". Malinka är inte ens särskilt liten utan ganska stor, men liten i själen. Bara sex år. Jag tycker om henne fast jag egentligen inte förstår varför, hon har inte de där egenskaperna som brukar få mig att ta en häst till mitt hjärta. Ändå känner jag mig liksom hemma på henne och den känslan strålar igenom nervositet och otillräcklighet och en massa andra onödiga saker man kan känna när man sätter sig på en häst som inte är alldeles lättriden. Jag vågar misslyckas, det är värt det. Den känslan ger hon mig och det tycker jag om. För jag vill uppnå det där som Ama pratade om för några tisdagar sedan. När hon sa att Malinka var trygg med mig. Då brydde jag mig inte om att skänkelvikningarna inte blev så bra, att hon kastade med huvudet i galoppen eller att traven var för långsam... Då brydde jag mig bara om det faktum att Malinka trivdes med mig på sin rygg. Det kan låta trivialt men det betyder mer för mig än jag kan säga...
När jag lämnar stallet bär jag med mig den där känslan som jag bara har där. Att ingenting av det jag oroar mig för egentligen spelar någon roll.. Att jag har varit i mitt alldeles egna himmelrike... Och det tar en stund för den där känslan att avlägsna sig. Den håller en uppe och ger en kraft och energi och livsvilja. Men kontrasterna kan bli jobbiga. När man måste ta itu med allt det där som försvinner när man är i stallet. Just det, vardagen. Och nu pratar jag inte bara om tentor och trasiga diskmaskiner och sådant utan om själva livet eller vad man nu ska kalla det. Om tiden som hela tiden går. Den som jag aldrig kan trotsa. För varje dag och varje timme och varje leende tar mig allt längre ifrån det som jag så desperat försöker hålla kvar. Minnen som ibland viker undan som molnslöjor när jag försöker gripa tag i dem och ta dem med mig. Och det blir så tydligt att jag närmar mig ett val... att jag antingen kan lev i dået och i den kärlek och trygghet jag finner där, men då inte vara helt närvarande i det som faktiskt pågår just nu.. eller släppa lite på allt det jag tar med mig och faktiskt se framåt. Hitta den jag ska bli och lära mig att älska livet som det är, inte bara i korta stunder... Men innan jag gör det valet tror jag att jag måste sluta vara arg. För arg är jag. Det kanske inte syns och det kanske inte märks men det är jag. Arg på den lilla flickan på bussen som får kex av sin mamma, arg på kvinnan med den stolta blicken som ser sin dotter rida in på tävlingsbanan med stolthet strålande ut från hela kroppen, arg på det gamla paret som promenerar i parken arm i arm, och arg på tanten på åhléns som ber kassörskan slå in en nalle och glatt berättar att den är till hennes barnbarn. Skammen skjuter jag undan med ett leende och en glad blick. De vet ju inte vad jag tänker. Vet de hur lyckliga de är?? Vet ni?
Jag slutar det här inlägget som jag började det. Med motsatser:
Något glatt och lyckligt (som jag gjort alldeles själv):
Och en låt om saknade efter min älskade Mamma, den är så sann för mig att det nästan gör för ont:
Det här handlar om MIG!
"Den natten när Eva drömt om sin mamma vaknade hon med riktig ångest i bröstet. hon hade så jävla dåligt samvete och hon kände hur sorgen över det oåterkalleligt, definitiva slut som döden ändå var tog över hennes själ. det var så hemskt att hon var borta, verkligen borta, att Eva kände det som om hon skulle kvävas. hon satte sig upp i sängen och försökte andas genom munnen. det satt ett brett tryck över bröstet på henne och hon drog djupt efter andan ett par gånger.
Det var så svårt att förstå att någon bara inte fanns mer. Borta för alltid. Aldrig mer se mamma, aldrig mer prata med henne eller känna henne. Aldrig mer någonting. Hon var borta. De var alla borta Verkligen borta, för sig själva och för alla andra. Döda, kalla, stela och kremerade. Lite aska i urnor. Damm bara. Ingenting alls egentligen. Bara ett stort jävla hål hos henne som blev lämnad kvar. Ett stort jävla hål av fåfäng längtan, smärta och skuld. Skulden, den stora svarta skulden, större än allting, jagade Eva natt efter natt utan att hon kunde värja sig. den var listig. Låg där och väntade bara för att välla in när hennes försvarsmurar var som lägst. den tog över hennes tankar och den fyllde hennes kropp med en rivande slitande längtan efter ro."
"Utan en tanke" av Lotta Thell
En skoldikt
När jag gick i trean på gymnasiet så skulle vi skriva dikter om livet/framtiden på svenskan. Då skrev jag den här dikten.
Vad är det största man kan förlora?
Vad är det minsta man kan vinna?
Vad måste man förstora,
För att inte försvinna?
Hur vet man vem man är,
Innan man provat alla roller?
När ska man stanna upp?
Och hur vet man vad som håller?
Hur många dagar tar det,
Att lära sig att se?
Varför har inte alla,
Sin egen goda fé?
Varför finns så många frågor,
Och nästan inga svar?
Kan man bli den man vill vara,
Och ändå ha barndomen kvar?
Det är väl så att hela livet handlar om att hitta svar på alla de frågor man går och bär på.. På de tre år som har gått sedan jag skrev den här dikten så har jag bara fått svaret på en av dessa frågor, den allra första... men jag är inte säker på att jag inte mådde bättre när jag inte visste...
De sista skälvande sommarveckorna...
Kunde inte sova kvällen innan för jag var sååå himla taggad, sådär som man är när man ska göra något man aldrig gjort förut, men som man vet kommer bli rooligt! Tittade på Juno (väldigt bra film, tips för er som inte sett, väldigt bra soundtrack också) och sedan kunde jag sova.
Klockan åtta nästa morgon träffade jag Emelie på centralen, åh vad roligt det var att träffa henne igen!! Vi hoppade på en buss till skansen, kom fram, köade lite, SPRANG uppför backarna till sollidenscenen (släpandes på TUNG matssäck, ser jag ut som Herkules eller, Emelie?!) och hittade bra platser relativt långt fram, klockan var då tio över nio. Jaha bara att börja försöka få tiden att gå...
Vi snackade skit, åt marabou choklad med jordgubbar (kriminellt fan att de ska sluta med dem!!), läste (Emelie: Låt den rätte komma in, Jag: Den första hustrun), tittade på repetitioner, och snackade mera skit. Till slut kom det två tanter som satte sig bredvid oss och då kunde de passa platserna så att Emelie och jag kunde sträcka på benen. Jag köpte ett allsångshäfte (80 spänn, seriöst alltså, de va fan inte billigt) och så gick vi runt och Emelie hade vääldigt roligt åt att mitt lokalsinne går i strejk varenda gång jag är på Skansen, allvarlig, svänger jag runt ETT hörn så har jag ingen aning om vart jag kom ifrån sen...
Många timmar och en rejäl träsmak i baken senare var det dags för genrep och det var ju typ exakt samma sak som sändningen förutom att Anders säger fel hela tiden. Min all-time-favourite "Gå upp och pröva dina vingar" var med och det gjorde mig hellycklig!! Så vart det sändning och jisses vilken stämning det vart! Både Emelie och jag gastade på Anders fast ingen av oss gillar honom, vaddå medryckta liksom? Men shit vilken känsla det är när de spelar Stockholm i mitt hjärta! Och ännu bättre vart det när min favvo Lasse Berghagen kom ut på scenen och sjöng. Kan inte han komma tebax om nu Anders ska sluta??
Gillade det mesta, Björn Skifs var riktigt bra men det var faktiskt Markus Krunegård som var favoriten, mest för att stämningen blev så upprymd när han kom. Dock lyckades jag få en enda strof ur "jag är en vampyr" på huvudet, gick liksom och sjöng "foten i huvet" om och om igen i flera dar, mindre kul...
Vi stannade förståss och tittade på eftershowen och Björn Skifs sjöng sin "Michelangelo" och så sjöng Lasse "sträck ut din hand" sen var det dags att ta sig hem. Var typ själv på bussen, rätt skönt att varva ner på en tyst buss genom ett mörkt Värmdö, mest skönt att få lyssna på sin "egen" musik efter att ha fått lyssna på saker man aldrig lyssnar på en hel dag.. Var lite overklig känsla att åka hem, under denna långa intensiva dag hade liksom Skansen blivit hela världen, låter helskumt men så kändes det faktiskt.
Eftersom jag missade min vanliga ridlektion när jag var på allsången red jag i en grupp på torsdagen men först åkte jag in till stan och fikade med Felicia och promenerade lite innan hon följde mig till bussen. Vi satt länge i Kungsan och pratade och det var såååå mysigt. Hon är en helt uuuunderbar vän den här tjejen, 20 år har vi känt varandra!
Fick rida på en jättefin ny häst som heter Zvans (ja han heter faktiskt så!). Han är ganska stor men framför allt väldigt STARK!! Och självklart ska vi rida ner på en jättestor äng, kul liksom. Jag fick jobba som en galning för att han skulle lyssna på mig och inte lägga i högsta växeln och dra till andra sidan ängen, vilket är en bra jävla bit kan jag ju säga och den hästen vet inte vad långsamt betyder! Andrea har ju mottot att "det är ingen fara, det kommer ett staket förr eller senare" ja det är ju en tröst liksom, vem fan har sagt att hästen stannar ens då? Jaja till slut fick jag till honom riktigt snyggt men det tog all koncentration jag kunde uppbåda och varenda muskel jag har i kroppen plus några till. Kom hem till stallet heeelt slutkörd men då fick jag faktiskt ta emot lite beröm!! Då hade jag dessutom hunnit bli riktigt fäst vid denna stora, buffliga, glada hästkrake, jag menar han är ju såå sööööt när han nästan klättrar upp i knät på en och vill ha godis och pussar!
Lördagsridningen gick jättebra och snart var det tisdag igen! Min vanliga tisdags-ridlärare, Millan, är tyvärr sjukskriven men istället har jag fått tillbaka en ridlärare som jag hade för flera år sen, nämligen AMA!! Fick lilla April och det gick lååångsamt men ganska bra, men trött blev jag.
I fredags var det avskedsfest hemma hos Tessan eftersom hon flyttar till Göteborg för att plugga till sjkusköterska. Det vart en riktig tjejkväll med en MASSA garv och prat och god mat och till och med några lekar, och vi hade SUPERKUL!! Hade skrivit ett litet brev till henne om hur mycket jag tycker om henne, hur mycket jag kommer att sakna henne och om allt kul vi haft tillsammans och det läste hon upp och då kom det några tårar, tur att man hade sina fina tjejer där som kunde hålla om en... Det är verkligen som i den där sången "jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar..."
Red Basil igen nästa morgon och det gick JÄTTEBRA!! Fick beröm och han kändes helfin!! På kvällen var det födelsedagsfest hos Fanny och jag var verkligen jättetrött så fast jag hade asroligt och träffade massa nytt roligt folk så drog jag mig hemmåt redan vid tolvslaget, kom dit vid fem så det blev ett tag iaf. Nattbussar på värmdö är väl inte det pålitligaste som finns så det slutade med att jag stod och väntade i en kvart på en mörk busshållplats i en massa regn med bara tunn kjol, linne och munkjacka på mig. Vad jag frös! Då förstod jag att det verkligen börjar bli höst!!
Igår var det ju tisdag så då var det ridning. Vi hoppade och jag red finaste Basil igen, men först fikade hela gruppen med ridlärarna och det var skitmysigt: Rebecca kom och red istället för Angelica som var bortrest och jag blev jätteglad av att se henne!!
Rebecca är ett litet kapitel för sig, hon säger nämligen saker till mig som är så vackra att jag blir alldeles stum. När mamma precis hade dött så var jag så förkrossad och ledsen och chockad att jag inte ens åkte till stallet och då ringde Rebecca och sa något som jag fortfarande tänker på när jag mår riktigt dåligt, såhär sa hon; Det är så himla orättvist att detta skulle hända just DIG, du som alltid är så snäll mot ALLA! Var det inte helt fantastiskt sagt?? Börjar nästan grina när jag tänker på det, så oerhört glad och hedrad kände jag mig! Anledningen till att jag nämner detta är att hon nyligen kommenterade inlägget jag skrev på tvåårsdagen av mammas död. Hon skrev att hon tycker jag är så stark som tagit mig igenom det svåraste som kan hända en människa, att förlora någon man älskar. Återigen gjorde hon mig alldeles stum! Stark? Jag? Vågar jag ens tro på det? För jag känner mig inte stark! Jag känner mig som världens svagaste människa, jag kan ju ibland inte ens se någon krama sin mamma utan att få en kall klump i halsen, jag ligger fortfarande och gråter tills halsen värker för att jag aldrig någonsin mer får höra min mammas röst! Är jag verkligen stark?? Hm..
Ridlektionen gick iallafall jättebra. vi hoppade en massa och Basil var hoppglad och snäll men kanske inte hundra procent allert. Mitt största problem är att jag koncentrerar mig så in i helsike att jag totalt glömmer bort att andas och då fungerar ju ingenting såklart!! Ama tycker det är jättekul att allt plötsligt går superbra bara för att jag bestämmer mig för att släppa in lite syre i hjärnan... Det var iallafall skitroligt att hoppa, ville aldrig sluta!
Idag vart det heldag på Skogskyrkogården. Det är såå himla vackert där! Stora vidder och så det där stora korset som ser ut över alltsammans. Och inne mellan höga träd, med solstrålar som spelar över gräs och blommor ligger min mammas sista viloplats. Här är det alldeles tyst, alldeles lugnt, alldeles stilla. Här kan man sitta och här kan man låta tårarna trilla som dom vill, ingen tycker det är komstigt, sorgen känner alla som kommer hit. Jag röjde upp sommarogräs och planterade nya blommor, en pelargon i ljust rosa alldeles full med blommor och knoppar och en blåklocka, det blev alldeles fantastiskt vackert. Hennes gravsten är polerad så att man nästan kan spegla sig i den och den är högre än alla runt om, lång och stolt, precis som mamma var. Det slår mig varje gång jag ser på stenen hur ont det gör att hon är borta, det blir så definitift när man ser datumen, att hennes tid på jorden är slut, att hon bara fick leva i drygt 62 år...
Satt hos mamma i nästan en timma och sedan gick jag bort till Hoppets kapell där jennys farmor Käthe skulle begravas. Blev väldigt fint men det skar i hjärtat att se Jenny så ledsen, min älskade gumma. Inte kan man göra så mycket heller, finnas där och trösta, tala om att man får vara hur ledsen man vill! Men jag kan inte göra det bra igen, det kan ingen... Sedan var det minnesstund med många fina men oerhört sorgliga tal. De blev iaf glada över att jag kom vilket kändes väldigt bra. Jag kände ju inte Käthe så bra även om jag träffat henne ett par gånger men jag var mest där för att stötta Jenny så som hon stöttade mig på mammas begravning när jag bara kollapsade i hennes famn och stprtjöt! Det var några som frågade om jag tyckte det var jobbigt att gå på begravning, om det påminde för mycket om mammas men det gjorde jag faktiskt inte, liiite kanske när vi sjäng "Den blomstertid" eftersom vi sjöng den på mammas. Det var kanske för att jag redan suttit hos henne en stund.
Här kommer iaf en låt som vi sjöng på mammas begravning. Man kan inte tro att jag tycker om den för jag storbölar alltid när jag hör den men ändå är den den vackraste psalmen jag vet.
Nästan hela sommaren i ett inlägg (OBS endast för uthålliga)!
Midsommar firade jag hos Jennys släkt i Åkersberga, ja eller iaf hennes brors fästmös släkt, var andra gången jag var där och det var ÄNNU mysigare denna gång! Vi åkte ganska tidigt på midsommaraftons morgon och va framme lite innan lunch och då satte vi upp tältet som jag, Jenny och hennes kille Henrik skulle sova i. Få nu inga idéer, de va ett femmanstält och de låg på en dubbelmadrass och jag på en enkel, inget snusk! Vänta nu sa jag inget snusk, joo en sak va snuskig, efter en lååång dag med sjuuukt god mat, dans kring midsommarstången i typ en timma, fika och mera good mat och så en massa alkohol på det vaknade Henrik mitt i natten och hann preciiis ut ur tältet innan han spydde, DET var snusk, no offence Henrik. Jag låg där halvdöd av fylla och kyla och insodd som en satans larv i min sovsäck och vaknade inte av vad Henrik hade för sig utan av Jenny som "viskade" ANNA, det är stora KÖTTBITAR i det, TUGGAR HAN INTE ELLER???! Ja ba: eeeh kan man få drömma om den man ska gifta sig med (som man ska på midsommarnatten) utan att du ska kommentera din stora kärleks matsmältningskapacitet??! Nej det sa jag inte men jag tänkte det! Nästa dag åkte vi in till en stad som jag inte kommer ihåg vad den heter (Hjälp mig, Jenny). Där gick vi på tivoli och käkade kebab/pizza. Myys var det iaf... ÄLSKAR min Jenny! Gosan e sjuuukt passande namn på henne! På kvällen övertygade de andra mig att va med på vollyboll, var rätt tveksam, det är inte för inte som jag hade IG-varning i gympa...Men faktum är att det var riktigt KUL, jaja de gånger jag träffade bollen, usch den statistiken vill man inte se... Men roligare ändå var att i ett desperat försök att träffa bollen stå på arslet så det sa tjong i medaljongen som min ridlärare Millan brukar säga, och då menar jag ingen liten mesvurpa när man sätter sig ner lite osmidigt i gräset och är uppe en sekund senare, jag snackar armar och ben i alla möjliga och omöjliga riktningar tills jag inte hade en jävla aning om hur jag skulle organisera kroppen tillräckligt för att ens lyfta på huvet. Och då såg jag Jenny stå framåtlutad och typ ha ett astmaanfall av garv! Kul att man roar folk lixom! DEN BJUDER JAG PÅ! Sen åt vi grillat från Björns flashiga nya grill, asgott! Nästa morgon var det dags att packa ihop sina saker och puttra ivåg mot stockholm igen... Jenny å Henrik körde mig ääända fram till landet, skööönt ! tack gumman
Annars har sommaren varit mycket luuugn, mycket bad så fort vädret tillät, har till och med, min rödhårighet till trots, blivit riktigt brun.
Jag och Charlotte åkte till Siggesta en dag och spelade minigolf. Oj va kul vi hade! Garv och frustration när bollen gick åt alla håll utom i hålet och ännu mera garv när den flög åt tjotahejti för att man till slut blev förbannad och slog ALLDELES för hårt! Det var i alla fall en TOPPENDAG, åååh vad kul jag har med Charlotte, hon är bara BÄST!!
Har även träffat Felicia en del, fikat med henne och så har hon vart och hälsat på mig på landet. <3
En dag var jag i Nacka Forum med med alldeles uuunderbara Madde! hade saknat den människan som faaan. Köpte ett par nya hörlurar och en massa kläder på Gina, varför hittar jag alltid massa snygga kläder när jag är där med Madde?? Är jag där själv hittar jag INGENTING och är jag där hittar jag typ en grej, men med Madde hittar jag lixom miiinst tre grejer, skitmysko! Sen äter man alltid sååå gott när man är med Madde också, eller vad sägs om hemlgade hamburgare med egengjord dressing och stooora pomfritt och sedan annanas smoothie som jag döpte om till annas smoothie ^^??
Sen ringde Sara och vi bestämde oss för att köpa mat och käka hos henne. Det blev grillad kyckling, ungsstekt potatis och beranaissås med choklad fondy till efterrätt, vi kollade på "Not another gay movie" (aaaj mina skrattmuskler) och sedan spelade vi stockholmsspelet, Sara är den enda som kan svaren för det är hennes spel, jag söög... (300, Madde hahah). Sen gick Madde och jag hem i mörkret och pratade om hästar och roliga avramlingar... Hon väntade på bussen med mig och när jag blev ensam satte jag i de nya hörlurarna och jäklar va de gamla måste ha varit trasiga för ojojoj vilket ljud det var! Jag menar det är ju kul när man hör texten istället för ett brusigt fyllemummel.
(gamla bilder)
Den helgen var jag på Grönan med Charlotte, naturligtvis den dan det var som MEST folk! Tajming eller inte... Av någon anledning bestämde vi oss för att åka alla tre bergochdalbanorna i rad, dvs, Kvasten (oj vad den är ruuulig), jetline och vilda musen, (som jag kallar flygande musen, fråga mig inte varför men jag tycker det låter mindre snuskigt ^^). Köpte en nyckelring med kort från jetline, Charlotte är jättesöt stoooort leende ser lite ut som den där datoranimerade kanininen som poppar upp överallt på internet! jag däremot ser typ ut som jag föder barn... När vi åkte allt vi ville åka (inte fritt fall det såg för jääävla läskigt ut, och käkat våfflor och ätit sockervadd, de sista var bara jag Charlotte smakade och spottade, konstiga människa, så åkte vi hem och jag badade.
Vecka 31 var det igångsättningsläger i stallet, dvs vi städar efter sommaren och mjukar upp hästarna långsamt efter betet. Första dan var det ingen ridning alls, jag och världens bästa Kit Pomfritt rensade i brandjannehagen och jag bråkade med minst tre taggbuskar, ena handen var både blodig och piercad när de var klart, tur att Kit är en s¨å duktig sjuksyrra!! Fyllde även på torv i några boxar och spolade med högtrycksspruta i ridhuset. Nästa dag var det mera jobb och sen skrittade vi ut med hästarna. Fick min älskling Thor och det var sååå härligt trots att vi blev anfallna av bromsar stora som min tumme! Onsdag var det mera jobb och sen ridning igen. Thor idag med, han är sååå snäll, kan ligga på hans hals och vila mig medan jag väntar på att de andra ska komma upp. Det tyckte Marie var JÄTTEGULLIGT. Nu var det även trav som gällde, hihi vad skumpigt det var när man sitter barbacka och inte har ridit på hela sommaren. Ajajaj i musklerna nästa dag. Då var det galopp på en stooor äng som gällde, satt ju på en häst. Thor igen. som är KÄND för att bocka där men han försökte bara en gång och då lyckades jag hindra honom så jag slapp stå på näsan i gräset, beta överlåter jag med glädje åt hästarna! Igår var det hopplektion för Mia och både Thor och jag var tröttisar. Men det gick ganska bra ändå!
(oxå gamla bilder)
På kvällen när jag skulle ta en promenad så dog min mp3, den gick verkligen inte att få igång. Så idag tog jag bussen in till stan, tittade på pride några timmar, tänk vad glad jag blir av den!! Alla var såå himla fina och såg såå glada ut! Sen köpte jag en ny mp3, en samsung 2 gb, JÄTTEFIN <3 <3 Sover i Fruängen inatt, imorgon ska jag fika med Emelie och på tisdag ska vi på allsången! Så kolla efter mig om ni har teven på!
Avslutar med min nya favoritlåt, den visar verkligen vilken mogen och sofistikerad 22-åring jag är!! men det är ju därför ni ääälskar mig, right?^^ Nu ska jag försöka blogga regelbundet igen, vi får se hur det går...
Massa kärlek från Anna <3
