Anna Wallde

Till Pappa:

Tack för att du ser mig
Tack för att du finns
Tack för alla minnen
Som hjärtat alltid minns

Tack för alla kramar
Tack för alla ord
Tack för alla råden
Jag inte då förstod

Tack för alla dagar
Tack för tystnaden
Tack för att du alltid
Kommer hem igen

Till Mamma:

Förlåt för all min ilska
Förlåt för alla svek
Förlåt för att jag trodde
Att allting var en lek

Förlåt för alla misstag
Förlåt mig att jag ljög
Förlåt för att jag tyckte
Att du faktiskt inte dög

Förlåt för att jag blunda' åh
Förlåt mig så för det
Förlåt för att jag inte
Lät dig se min hemlighet

En sak har jag insett. Livet ÄR verkligen inte rättvist. Rättvisan existerar bara i domstolar och knappt där. När jag var yngre ville jag bli jurist, ville TJÄNA rättvisan, för jag ansåg den heligare än alla andra krafter på jorden. Men jag blev socionom istället... För jag insåg att rättvisan inte finns! Den är luft, ett påhitt, ett slags försök till ett förverkligat utopia. Jag vill inte tjäna rättvisan, jag vill tjäna MÄNNISKAN, ge kärlek till dem som BORDE ha fått rättvisa men inte fick det. Jag trodde att om jag var en snäll människa öch gjorde rätt saker, fattade rätt beslut, så skulle jag få ett bra liv... Jag trodde att det var så det fungerade. Men jag insåg att man måste vara en bra människa och göra goda saker ÅVEN om det inte ger en rättvisa, ett bra liv. Ingen av mina underbara vänner som jag älskar så högt och vars vänskap jag försöker förtjäna, inget av mina MVG:n, inget jobb, INGENTING jag gjort kunde förhindrat att just JAG förlorade min älskade mamma. och hur många examen jag än tar kan hon aldrig vara där och se det... Aldrig kommer jag att få en kram av henne och höra hur stolt hon är över mig. Jag är så trött på frågan varför. Är så trött på att kämpa när det jag mest vill ha redan är förlorat!