om livets pussel
här sitter jag, mitt i natten, och impulsbloggar...
har ni tänkt på att "mitt i natten" betyder olika för olika människor. det tror iallafall jag. för mig betyder det iallafall inte kl 12 utan kanske mera framåt fyra...
varför bloggar jag just nu? det var ju evigeheter sen..
kanske för att jag har den där mellanrumskänslan just nu, och den är så bra att skriva i.
ja, nu måste jag ju definiera vad mellanrumskänslan är.
det är liksom när man är glad, men inte så det spritter i en, inte ledsen men kanske lite melankolisk, inte pigg och inte direkt trött heller och tankfull utan att vara överanalyserande på samma gång. och så sitter man bara där och lyssnar på tystnaden och tänker att den är ganska fin...
jag har varit så konstig på sistone. känner inte riktigt igen mig själv, jag vet inte om ni har märkt nått, kan vara ganska bra på att dölja sånt... om jag ska förklara varför så blir det lätt de här lätta förklaringarna, att utbildningen är slut snart och oron för framtiden kommer krypande... men jag köper inte riktigt det svaret.
jag tror inte att det är en sak, för det är det väl aldrig.
jag skulle vilja kalla det en pusselläggarfas.
foga samman, och sortera. vissa saker hör inte ens till det här pusslet. bort med dem.
andra saker, andra bitar, hittar liksom till varandra utan att man ens behöver leta efter dem.
som jag och thor. han bara finns där. passar perfekt. och tillsammans är vi en vacker bild med mycket action. men ändå säkert sammanfogad. en helthet.
sen kommer vi till det jobbiga. att vissa bitar fattas. oavsett om jag hittar var alla andra bitar ska vara så fattas en för alltid. det färdiga pusslet kommer att ha ett hål.
mamma.
det är ett stort och viktigt hål.
och det fyller mig med ångest.
för jag menar, vi vet ju aldrig om vi kommer hitta var alla bitar passar in.
hur många har liv med alla bitar på plats?
men många har iallafall FÖRUTSÄTTNINGEN att få ett helt pussel.
men en sak är säker.
jag vill ha just detta pussel.
oavsett hur trasigt det är.
för det är mitt.
och jag ska göra det bästa av de bitar jag har.
tänka och hitta de rätta platserna för de rätta bitarna.
och det kommer bli vackert.
kanske är du som läser detta en av de finaste bitarna?
är du på rätt plats känner du?
jag hoppas det.
jag hoppas att jag har tagit väl hand om biten som är din.
lagt den på plats med kärlek.
inte tryckt ner den med våld så att kanterna blivit fnasiga.
kanske är du en av de där bitarna som ligger ute i kanterna och väntar på sin tur att få en plats.
jag hoppas inte jag tappar bort dig innan det är dags.
kanske är du en kantbit, en sån som ger stadga men inte riktigt får så mycket uppmärksamhet som du förtjänar...
har ni tänkt på att "mitt i natten" betyder olika för olika människor. det tror iallafall jag. för mig betyder det iallafall inte kl 12 utan kanske mera framåt fyra...
varför bloggar jag just nu? det var ju evigeheter sen..
kanske för att jag har den där mellanrumskänslan just nu, och den är så bra att skriva i.
ja, nu måste jag ju definiera vad mellanrumskänslan är.
det är liksom när man är glad, men inte så det spritter i en, inte ledsen men kanske lite melankolisk, inte pigg och inte direkt trött heller och tankfull utan att vara överanalyserande på samma gång. och så sitter man bara där och lyssnar på tystnaden och tänker att den är ganska fin...
jag har varit så konstig på sistone. känner inte riktigt igen mig själv, jag vet inte om ni har märkt nått, kan vara ganska bra på att dölja sånt... om jag ska förklara varför så blir det lätt de här lätta förklaringarna, att utbildningen är slut snart och oron för framtiden kommer krypande... men jag köper inte riktigt det svaret.
jag tror inte att det är en sak, för det är det väl aldrig.
jag skulle vilja kalla det en pusselläggarfas.
foga samman, och sortera. vissa saker hör inte ens till det här pusslet. bort med dem.
andra saker, andra bitar, hittar liksom till varandra utan att man ens behöver leta efter dem.
som jag och thor. han bara finns där. passar perfekt. och tillsammans är vi en vacker bild med mycket action. men ändå säkert sammanfogad. en helthet.
sen kommer vi till det jobbiga. att vissa bitar fattas. oavsett om jag hittar var alla andra bitar ska vara så fattas en för alltid. det färdiga pusslet kommer att ha ett hål.
mamma.
det är ett stort och viktigt hål.
och det fyller mig med ångest.
för jag menar, vi vet ju aldrig om vi kommer hitta var alla bitar passar in.
hur många har liv med alla bitar på plats?
men många har iallafall FÖRUTSÄTTNINGEN att få ett helt pussel.
men en sak är säker.
jag vill ha just detta pussel.
oavsett hur trasigt det är.
för det är mitt.
och jag ska göra det bästa av de bitar jag har.
tänka och hitta de rätta platserna för de rätta bitarna.
och det kommer bli vackert.
kanske är du som läser detta en av de finaste bitarna?
är du på rätt plats känner du?
jag hoppas det.
jag hoppas att jag har tagit väl hand om biten som är din.
lagt den på plats med kärlek.
inte tryckt ner den med våld så att kanterna blivit fnasiga.
kanske är du en av de där bitarna som ligger ute i kanterna och väntar på sin tur att få en plats.
jag hoppas inte jag tappar bort dig innan det är dags.
kanske är du en kantbit, en sån som ger stadga men inte riktigt får så mycket uppmärksamhet som du förtjänar...
