Anna Wallde

Eftersom det idag är alla helgons dag så åkte pappa och jag till skogskyrkogården där min mamma ligger begravd. Det är enda gången om året som pappa åker dit, jag åker lite oftare, eller snarare mycket oftare. För mig är dete n självklarhet att åka dit och tända ett ljus när det är alla helgon men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag mycket bättre om att vara där när det inte är så himla mycket folk. Det blir lixom ett jippo av det hela med massa stånd och korvförsäljning och någonstans i allt det där så försvinner lite den respekt för de döda som jag tycker att man ska komma dit med. När jag åker dit en vanlig vardag så är det på något sätt en bättre känsla. Ingen annan är där och ändå är man inte ensam, man kan aldrig vara ensam på en sådan plats... Men för mig har det blivit något väldigt viktigt, att kunna åka dit och sitta en stund och prata med mamma, helt ifred. Och för varje gång jag är där får jag lite svårare att gå därifrån, lite svårare att återvända till resten av världen. Men jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt vackert med alla brinnande ljus på gravarna som glimmade i mörkret mellan träden. Men jag önskar att jag bara kunde vara en åskådare som inte har någon högt älskad och oerhört saknad vilande i alla denna skönhet!