Min lilla mamma...
... vad jag saknar dig!! Kommer på mig själv hela tiden med att tänka "det ska jag berätta för mamma" eller nått i den stilen och så tar det typ fem sekunder innan jag kommer på att det kan jag ju inte! Och så sätter jag igång och störtböla!
Ett år, sju månader och tolv dagar, det är ganska lång tid och ändå känns det som jag pratade med dig igår, att vi skrattade tillsammans alldeles nyss.. Jag förstår mig verkligen inte på livet ibland.
Det är lite läskigt vad folk kan göra mig illa utan att mena det! De behöver bara fråga om mamma och inte veta att hon inte finns, typ nån jag inte känner så bra, och då känns det som jag får en kniv i hjärtat, då slutar jag vara den där vanliga tjejen och blir hon som bara vill lägga sig ner och gråta över vad det blev av hennes liv, hon som aldrig mer kommer känna sig normal och lycklig, och henne tycker jag inte om!!! Och inte kan jag bli arg heller, de kan ju inte veta om nått som jag nästan aldrig pratar om, jag måste bara acceptera att det måste hända.
Kanske kommer det en dag göra lite mindre ont att säga orden, de som jag önskar vore en ond dröm: Att jag faktiskt inte har nån mamma längre... Men det finns en ljuspunkt, ibland när detta händer står en av mina underbara vänner bredvid mig och kan stötta mig, eller till och med berätta istället för mig så att jag slipper. NI ÄR MINA HJÄLTAR, HELT UNDERBARA OCH OMTÄNKSAMMA OCH NI FATTAR INTE VILKET STÖD DET ÄR! Ni kan lätta min börda om så bara lite och det är fan bättre än alla superkrafter i världen! Det kan ni tänka på sen, att ni faktiskt med bara några ord hjälpte en annan männika, er tacksamma vän, så otroligt mycket!! Det är er styrka, ni har kraft att göra gott, glöm aldrig det! Kanske kan det hjälpa er när ni själva mår dåligt, tänk då "jag kunde i alla fall hjälpa en vän när hon behövde mig och det är det vackraste man kan göra på denna jord enligt mig!!
Ett år, sju månader och tolv dagar, det är ganska lång tid och ändå känns det som jag pratade med dig igår, att vi skrattade tillsammans alldeles nyss.. Jag förstår mig verkligen inte på livet ibland.
Det är lite läskigt vad folk kan göra mig illa utan att mena det! De behöver bara fråga om mamma och inte veta att hon inte finns, typ nån jag inte känner så bra, och då känns det som jag får en kniv i hjärtat, då slutar jag vara den där vanliga tjejen och blir hon som bara vill lägga sig ner och gråta över vad det blev av hennes liv, hon som aldrig mer kommer känna sig normal och lycklig, och henne tycker jag inte om!!! Och inte kan jag bli arg heller, de kan ju inte veta om nått som jag nästan aldrig pratar om, jag måste bara acceptera att det måste hända.
Kanske kommer det en dag göra lite mindre ont att säga orden, de som jag önskar vore en ond dröm: Att jag faktiskt inte har nån mamma längre... Men det finns en ljuspunkt, ibland när detta händer står en av mina underbara vänner bredvid mig och kan stötta mig, eller till och med berätta istället för mig så att jag slipper. NI ÄR MINA HJÄLTAR, HELT UNDERBARA OCH OMTÄNKSAMMA OCH NI FATTAR INTE VILKET STÖD DET ÄR! Ni kan lätta min börda om så bara lite och det är fan bättre än alla superkrafter i världen! Det kan ni tänka på sen, att ni faktiskt med bara några ord hjälpte en annan männika, er tacksamma vän, så otroligt mycket!! Det är er styrka, ni har kraft att göra gott, glöm aldrig det! Kanske kan det hjälpa er när ni själva mår dåligt, tänk då "jag kunde i alla fall hjälpa en vän när hon behövde mig och det är det vackraste man kan göra på denna jord enligt mig!!
Kommentarer
Trackback
