Anna Wallde

Det flesta av oss har väl ett samvete, om man inte är bindgalen eller bara jävligt känslokall, en liten röst inom oss som "berättar" vad vi bör och inte bör göra i olika situationer. Men just för tillfället är jag lite mer intresserad av en annan sorts röst, som är lättare att lyssna på men som inte alltid leder oss på rätt väg. Den har så vitt jag vet inget namn men den finns där definitivt. I mitt fall är det kanske början till någon slags vansinne, jag skulle faktiskt inte bli ett dugg förvånad om det faktiskt är så. Under många ensamma, tårfyllda nätter de senaste ett och ett halvt åren har min röst varit min enda tröst. Den är trygg och varm och ger mig styrka och fast jag vet att den ljuger så tror jag på den. Tvivelslöst. Hur sjukt är inte det? Den säger en sak och sen spelar det ingen roll hur många bevis det finns för motsatsen, jag kan till och med se den med mina egna ögon, jag tror i alla fall på den där lilla rösten som är så full av något som jag bara kan beskriva som enorm omtanke. För den lilla rösten vill att jag ska må bra. Men på samma gång vill den mig så otroligt illa! För den vill inte att jag ska se sanningen, inte att att jag ska gå vidare. För om jag börjar tro på den verklighet som finns runt omkring mig och inte på den som rösten berättar om så har den förlorat. Och när den förlorar vill den dra med mig i djupet. För utan den har jag inget. Ingen tröst, inget hopp. Bara den fruktansvärda sanningen som jag aldrig lärt mig att acceptera. En verklighet full med sanningar som är för fruktansvärda för att inte vara mardrömmar. I den verkligheten är verkligheten en mardröm och mardrömmar är något helt annat, något som ger förståelse för vansinnets djupa hål av förtvivlan. För det är bara efter en mardröm som inte kan jämföras med någon skräckfilm som verkligheten verkar vara det bättre alternativet. Men det värsta med denna röst är det falska hopp den tvingar mig att tro på. För den lovar saker som jag önskar mer än något annat. Att alla människor har ljugit för mig i ett och ett halvt år och att det inte är så som det säger. För den lovar att mamma kommer tillbaka... och jag tror den, om och om igen...