En liten självbiografisk novell...
Bussen brummar iväg och lämnar mig ensam i den mörka novemberkvällen. Jag ser åt båda hållen innan jag går över stora vägen och tar in på den mindre väg som leder till mitt mål. Trots den totala avsaknaden av ljus finner jag mörkret mindre mörkt än väntat och mitt hjärta rymmer inte minsta spår av rädsla. Min rädslas brunn är djupare än något mörker som är av denna världen.
Jag går därför i trygghet och ler åt dimman som svävar över marken på ängen bredvid fotbollsplanen. Ett vagt minne av en barndomsberättelse om hur sådan dimma var älvornas tvätt som de hängt ut på tork fladdrar förbi i mitt medvetande. Men minnet är en sten i mitt hjärta och det skrämmer mig långt mer än det mörker som omger mig. För minnet av denna berättelse är så tätt förbundet med en röst som nu tystnat för alltid. Med en tid som verkar tillhöra någon annans förflutna och inte alls mitt eget.
Med den stjärnbeströdda himlen så påtagligt närvarande ovanför mig, nästan som något slags sällskap på min mörka promenad, känns tanken på ett liv efter detta tröstande verklig. Som om någon verkligen ser ner på mig däruppifrån, ser till att jag är trygg.
Leende riktar jag åter blicken framför mig istället för upp i himlen. En mjukt glödande värme tycks lägga sig kring mina axlar, som en osynlig kram. Jag vrider lite på huvudet, som om jag la kinden mot en hand på min axel, en hand som jag kan känna men som ingen kan se, och viskar tyst: "Jag älskar dig också, mamma!"
inspirerad!
Fast jag har en tenta på fredag som e fan så mycket läskigare än 3 timmars tatuering och nästan lika läskig som tandläkar Stefan så har jag gått i pluggstrejk!!! Har suttit hela jävla dan med skiten och nu har min hjärna sagt stopp: VILL INTE MERA!!! Så satt jag och läste en kompis blogg och hon va så sjukt rolig så jag va bara tvungen att göra ett försök att nå hennes underbart höga nivå.
Har ridit hela helgen, i lördags på Basil och i fredags på Buckas. jag som annars är så feg och hopplös att de andra i gruppen stönar högt åt min patetiskhet under hopplektionerna förvandlades plötsligt till en fartgalen dåre som inte kunde få nog av bommar i regnbågens alla färger. Detta påminner mig om när vi målade bommar nån sommar och skulle komma på "namn" till alla bommar (italienska för de som är röd-vit-gröna osv.) och nån tyckte vi kunde kalla de regnbågsfärgade för gaybommar pga deras flagga och en av ridlärarna sa att det kunde vi inte för då kunde vi inte för då kunde vi bli anmälda för typ diskriminering, kanske har konstig humor men FY FAN va roligt jag tyckte de var!! I alla fall så vart jag hoppgalen och ville bara hoppa mer och mer!!
Eftersom jag inte ville plugga så la jag upp ett kort på min tatuering på facebook och på en tatueringsgrupp där. skulle va skitkul med positiva kommentarer från andra med detta intresse!
Har kommit fram till att jag vill tatuera en ros på min fot!! Varför just på foten beror på att det är min favoritkroppsdel. Varför? Jo, för det är den enda kroppsdelen som inte är täckt av dallrigt äckligt fett, bara tunn hud och skelett!! Kommer fan att bli världsmästare i att sätta på mig ridbyxor snabbt för allt jag vill är att slippa visa upp min hemska lår för ett rum fullt med pinnsmala snyggingar som ser ut som de hoppat rakt ur HM-katalogen hela bunten!! Ibland skulle man kunna tro att jag träffat alla jag känner när jag gick vilse och råkade braka in på auditionen till top model. Med skillnaden att mina kompisar är helt underbart snälla, generösa, smarta, roliga och omtänksamma!! Lite för snygga bara !!
Men jag älskar dem allihop av hela mitt hjärta för att de står ut med mig, hur gnällig, deppig, ful, fet, pladdrig, töntig och korkad jag än är! För de vet att under de där jobbiga, finns en rätt smart, snäll och gullig liten tjej (som råkar ha jordens häftigaste tatuering)!!
Godnatt alla små söta <3 <3
myser i min ledighet
Har världens slöaste helg just nu...
Ingen ridning och inget jobb för första gången på ett bra tag!
Gör väl inget särskilt, sitter framför datorn och tar igen all tid jag har vart utan den.. ^^
Håller även på och läser i "Oliver Twist", ujuj va bra den är men sorglig och ganska mörk på nätt sätt. Kanska är den även liiite förutsägbar men det är inte mycket och är inte särskilt störande.
Läste i en kompis blogg där hon skriv att nån snackat skit om henne och jag blev så arg och ledsen så jag fick tårar i ögonen för hon är VERKLIGEN den sista som förtjänar sånt!! Hacka på människor som förtjänar det istället, trasiga jävla offer!!! Den här tjejen har gjort så mycket för mig, hon gör mig alltid glad, ställer alltid upp, har alltid fina ord, blir alltid glad att se mig och när vi inte setts på ett tag så längtar jag som faaan efter henne. jag vet inte vad mer jag ska skriva för att beskriva hur mycket hon betyder, jag är så otroligt tacksam att få kalla henne vän!
jag har inte pluggat nånting idag, har fan inte orkat, känner mig helt värdelös men jag kommer bara inte igång !!
ha det bäst alla för nu drar jag!
<3
