Anna Wallde

Jag kliver av bussen vid den oupplysta, övergivna hållplatsen och genast slår den hårda vinden och det iskalla regnet emot mitt ansikte. Jag drar upp axlarna och kör ner händerna i fickorna, mer av vana än av kyla eftersom jag kom ihåg att ta på mig vantarna innan jag gick hemifrån.
 Bussen brummar iväg och lämnar mig ensam i den mörka novemberkvällen. Jag ser åt båda hållen innan jag går över stora vägen och tar in på den mindre väg som leder till mitt mål. Trots den totala avsaknaden av ljus finner jag mörkret mindre mörkt än väntat och mitt hjärta rymmer inte minsta spår av rädsla. Min rädslas brunn är djupare än något mörker som är av denna världen.
 Jag går därför i trygghet och ler åt dimman som svävar över marken på ängen bredvid fotbollsplanen. Ett vagt minne av en barndomsberättelse om hur sådan dimma var älvornas tvätt som de hängt ut på tork fladdrar förbi i mitt medvetande. Men minnet är en sten i mitt hjärta och det skrämmer mig långt mer än det mörker som omger mig. För minnet av denna berättelse är så tätt förbundet med en röst som nu tystnat för alltid. Med en tid som verkar tillhöra någon annans förflutna och inte alls mitt eget.
 Med den stjärnbeströdda himlen så påtagligt närvarande ovanför mig, nästan som något slags sällskap på min mörka promenad, känns tanken på ett liv efter detta tröstande verklig. Som om någon verkligen ser ner på mig däruppifrån, ser till att jag är trygg.
 Leende riktar jag åter blicken framför mig istället för upp i himlen. En mjukt glödande värme tycks lägga sig kring mina axlar, som en osynlig kram. Jag vrider lite på huvudet, som om jag la kinden mot en hand på min axel, en hand som jag kan känna men som ingen kan se, och viskar tyst: "Jag älskar dig också, mamma!"