Anna Wallde

Ska börja med att berätta om allsången:
Kunde inte sova kvällen innan för jag var sååå himla taggad, sådär som man är när man ska göra något man aldrig gjort förut, men som man vet kommer bli rooligt! Tittade på Juno (väldigt bra film, tips för er som inte sett, väldigt bra soundtrack också) och sedan kunde jag sova.
 Klockan åtta nästa morgon träffade jag Emelie på centralen, åh vad roligt det var att träffa henne igen!! Vi hoppade på en buss till skansen, kom fram, köade lite, SPRANG uppför backarna till sollidenscenen (släpandes på TUNG matssäck, ser jag ut som Herkules eller, Emelie?!) och hittade bra platser relativt långt fram, klockan var då tio över nio. Jaha bara att börja försöka få tiden att gå...
Vi snackade skit, åt marabou choklad med jordgubbar (kriminellt fan att de ska sluta med dem!!), läste (Emelie: Låt den rätte komma in, Jag: Den första hustrun), tittade på repetitioner, och snackade mera skit. Till slut kom det två tanter som satte sig bredvid oss och då kunde de passa platserna så att Emelie och jag kunde sträcka på benen. Jag köpte ett allsångshäfte (80 spänn, seriöst alltså, de va fan inte billigt) och så gick vi runt och Emelie hade vääldigt roligt åt att mitt lokalsinne går i strejk varenda gång jag är på Skansen, allvarlig, svänger jag runt ETT hörn så har jag ingen aning om vart jag kom ifrån sen... 
Många timmar och en rejäl träsmak i baken senare var det dags för genrep och det var ju typ exakt samma sak som sändningen förutom att Anders säger fel hela tiden. Min all-time-favourite "Gå upp och pröva dina vingar" var med och det gjorde mig hellycklig!! Så vart det sändning och jisses vilken stämning det vart! Både Emelie och jag gastade på Anders fast ingen av oss gillar honom, vaddå medryckta liksom? Men shit vilken känsla det är när de spelar Stockholm i mitt hjärta! Och ännu bättre vart det när min favvo Lasse Berghagen kom ut på scenen och sjöng. Kan inte han komma tebax om nu Anders ska sluta??
Gillade det mesta, Björn Skifs var riktigt bra men det var faktiskt Markus Krunegård som var favoriten, mest för att stämningen blev så upprymd när han kom. Dock lyckades jag få en enda strof ur "jag är en vampyr" på huvudet, gick liksom och sjöng "foten i huvet" om och om igen i flera dar, mindre kul... 
Vi stannade förståss och tittade på eftershowen och Björn Skifs sjöng sin "Michelangelo" och så sjöng Lasse "sträck ut din hand" sen var det dags att ta sig hem. Var typ själv på bussen, rätt skönt att varva ner på en tyst buss genom ett mörkt Värmdö, mest skönt att få lyssna på sin "egen" musik efter att ha fått lyssna på saker man aldrig lyssnar på en hel dag..  Var lite overklig känsla att åka hem, under denna långa intensiva dag hade liksom Skansen blivit hela världen, låter helskumt men så kändes det faktiskt.

 



Eftersom jag missade min vanliga ridlektion när jag var på allsången red jag i en grupp på torsdagen men först åkte jag in till stan och fikade med Felicia och promenerade lite innan hon följde mig till bussen. Vi satt länge i Kungsan och pratade och det var såååå mysigt. Hon är en helt uuuunderbar vän den här tjejen, 20 år har vi känt varandra!


 
Fick rida på en jättefin ny häst som heter Zvans (ja han heter faktiskt så!). Han är ganska stor men framför allt väldigt STARK!! Och självklart ska vi rida ner på en jättestor äng, kul liksom. Jag fick jobba som en galning för att han skulle lyssna på mig och inte lägga i högsta växeln och dra till andra sidan ängen, vilket är en bra jävla bit kan jag ju säga och den hästen vet inte vad långsamt betyder! Andrea har ju mottot att "det är ingen fara, det kommer ett staket förr eller senare" ja det är ju en tröst liksom, vem fan har sagt att hästen stannar ens då? Jaja till slut fick jag till honom riktigt snyggt men det tog all koncentration jag kunde uppbåda och varenda muskel jag har i kroppen plus några till. Kom hem till stallet heeelt slutkörd men då fick jag faktiskt ta emot lite beröm!! Då hade jag dessutom hunnit bli riktigt fäst vid denna stora, buffliga, glada hästkrake, jag menar han är ju såå sööööt när han nästan klättrar upp i knät på en och vill ha godis och pussar! 

Lördagsridningen gick jättebra och snart var det tisdag igen! Min vanliga tisdags-ridlärare, Millan, är tyvärr sjukskriven men istället har jag fått tillbaka en ridlärare som jag hade för flera år sen, nämligen AMA!! Fick lilla April och det gick lååångsamt men ganska bra, men trött blev jag. 

I fredags var det avskedsfest hemma hos Tessan eftersom hon flyttar till Göteborg för att plugga till sjkusköterska. Det vart en riktig tjejkväll med en MASSA garv och prat och god mat och till och med några lekar, och vi hade SUPERKUL!! Hade skrivit ett litet brev till henne om hur mycket jag tycker om henne, hur mycket jag kommer att sakna henne och om allt kul vi haft tillsammans och det läste hon upp och då kom det några tårar, tur att man hade sina fina tjejer där som kunde hålla om en... Det är verkligen som i den där sången "jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar..." 

Red Basil igen nästa morgon och det gick JÄTTEBRA!! Fick beröm och han kändes helfin!! På kvällen var det födelsedagsfest hos Fanny och jag var verkligen jättetrött så fast jag hade asroligt och träffade massa nytt roligt folk så drog jag mig hemmåt redan vid tolvslaget, kom dit vid fem så det blev ett tag iaf. Nattbussar på värmdö är väl inte det pålitligaste som finns så det slutade med att jag stod och väntade i en kvart på en mörk busshållplats i en massa regn med bara tunn kjol, linne och munkjacka på mig. Vad jag frös! Då förstod jag att det verkligen börjar bli höst!!

Igår var det ju tisdag så då var det ridning. Vi hoppade och jag red finaste Basil igen, men först fikade hela gruppen med ridlärarna och det var skitmysigt: Rebecca kom och red istället för Angelica som var bortrest och jag blev jätteglad av att se henne!!

Rebecca är ett litet kapitel för sig, hon säger nämligen saker till mig som är så vackra att jag blir alldeles stum. När mamma precis hade dött så var jag så förkrossad och ledsen och chockad att jag inte ens åkte till stallet och då ringde Rebecca och sa något som jag fortfarande tänker på när jag mår riktigt dåligt, såhär sa hon; Det är så himla orättvist att detta skulle hända just DIG, du som alltid är så snäll mot ALLA! Var det inte helt fantastiskt sagt?? Börjar nästan grina när jag tänker på det, så oerhört glad och hedrad kände jag mig! Anledningen till att jag nämner detta är att hon nyligen kommenterade inlägget jag skrev på tvåårsdagen av mammas död. Hon skrev att hon tycker jag är så stark som tagit mig igenom det svåraste som kan hända en människa, att förlora någon man älskar. Återigen gjorde hon mig alldeles stum! Stark? Jag? Vågar jag ens tro på det? För jag känner mig inte stark! Jag känner mig som världens svagaste människa, jag kan ju ibland inte ens se någon krama sin mamma utan att få en kall klump i halsen, jag ligger fortfarande och gråter tills halsen värker för att jag aldrig någonsin mer får höra min mammas röst! Är jag verkligen stark?? Hm..



Ridlektionen gick iallafall jättebra. vi hoppade en massa och Basil var hoppglad och snäll men kanske inte hundra procent allert. Mitt största problem är att jag koncentrerar mig så in i helsike att jag totalt glömmer bort att andas och då fungerar ju ingenting såklart!! Ama tycker det är jättekul att allt plötsligt går superbra bara för att jag bestämmer mig för att släppa in lite syre i hjärnan... Det var iallafall skitroligt att hoppa, ville aldrig sluta!

Idag vart det heldag på Skogskyrkogården. Det är såå himla vackert där! Stora vidder och så det där stora korset som ser ut över alltsammans. Och inne mellan höga träd, med solstrålar som spelar över gräs och blommor ligger min mammas sista viloplats. Här är det alldeles tyst, alldeles lugnt, alldeles stilla. Här kan man sitta och här kan man låta tårarna trilla som dom vill, ingen tycker det är komstigt, sorgen känner alla som kommer hit. Jag röjde upp sommarogräs och planterade nya blommor, en pelargon i ljust rosa alldeles full med blommor och knoppar och en blåklocka, det blev alldeles fantastiskt vackert. Hennes gravsten är polerad så att man nästan kan spegla sig i den och den är högre än alla runt om, lång och stolt, precis som mamma var. Det slår mig varje gång jag ser på stenen hur ont det gör att hon är borta, det blir så definitift när man ser datumen, att hennes tid på jorden är slut, att hon bara fick leva i drygt 62 år...
 


Satt hos mamma i nästan en timma och sedan gick jag bort till Hoppets kapell där jennys farmor Käthe skulle begravas. Blev väldigt fint men det skar i hjärtat att se Jenny så ledsen, min älskade gumma. Inte kan man göra så mycket heller, finnas där och trösta, tala om att man får vara hur ledsen man vill! Men jag kan inte göra det bra igen, det kan ingen... Sedan var det minnesstund med många fina men oerhört sorgliga tal. De blev iaf glada över att jag kom vilket kändes väldigt bra. Jag kände ju inte Käthe så bra även om jag träffat henne ett par gånger men jag var mest där för att stötta Jenny så som hon stöttade mig på mammas begravning när jag bara kollapsade i hennes famn och stprtjöt! Det var några som frågade om jag tyckte det var jobbigt att gå på begravning, om det påminde för mycket om mammas men det gjorde jag faktiskt inte, liiite kanske när vi sjäng "Den blomstertid" eftersom vi sjöng den på mammas. Det var kanske för att jag redan suttit hos henne en stund.
 
Här kommer iaf en låt som vi sjöng på mammas begravning. Man kan inte tro att jag tycker om den för jag storbölar alltid när jag hör den men ändå är den den vackraste psalmen jag vet.