Anna Wallde

Idag är det två år sen på dagen sen min mamma gick bort. Det är så konstigt att tänka på. På ett sätt känns det som jag pratade med henne igår och på ett sätt känns det som om ett helt liv passerat, för trots att inget är så starkt i mig som minnet av min mamma så bleknar hon ändå. Jag vet att det är livets gång men det finns inte ord för smärtan som följer med att inse att ens egen mamma bara finns kvar i en som minnen och känslor, att hon inte längre är en människa av kött och blod.

Jag minns den dagen som en vacker vårdag med friska vindar. Jag minns att jag aldrig känt mig så tom som jag gjorde när jag satt vid hennes säng. Jag minns att jag inte märkte att jag grät förrän jag såg mörka fläckar på tröjan. Jag minns att mitt medvetande skrek i mitt huvud "detta är inte verkligt!!". Jag hade inte kunnat föreställa mig att världen kunde vara så grym, det misstaget gör jag aldrig om!

Om ni inte vill veta mer om vad som hände den dagen föreslår jag att ni slutar läsa nu. Jag förstår om ni vill låta det vara vid att Annas mamma fick cancer och gick bort, om ni inte vill veta hur det är att uppleva det värsta. Jag unnar er att leva i en trygg värld och somna vissa om att det inte kommer hända er. Läs då inte vidare!

 Mamma ligger i en sjukhussäng.
 Hon har slangar och maskiner runt sig, men jag tittar inte på dem, vill inte veta vad de är till för.
Jag vet inom mig att det är mamma, men kvinnan som ligger där, djupt nedsövd har ingenting gemensamt med den glada, envisa, vackra kloka och kämpande mamma jag älskar så högt.
Jag vet vad som är på väg att hända och jag är rädd att jag helt enkelt ska gripas av panik och springa därifrån, långt bort, till en vacker plats där detta inte existerar. Men jag sitter kvar. Jag vet inte varför men det känns inte som mod, mer som instinkt, en sista önskan om att det inye kommer att ske.
Mammas andetag kommer med långa mellanrum, alldeles för långa.
De är djupa och lite hackiga.
Huvudet rör sig när hon andas som om det krävdes en stor ansträngning. 
Jag räknar andetagen för jag vet att vart och ett av dem kan vara det sista. 
Jag håller hennes hand i min.
Hon håller inte tillbaka.
Men ändå finns det ett grepp där, som om hennes hand vore skulpterad runt min, inte hårt bara närvarande.
Hela tiden räknar jag andetagen.
Tårarna rinner i strida strömmar, inga snyftningar, tårarna rinner ändå, som om de får kraft av den smärta som strålar ut från mitt bröst och förlamar musklerna.
Så kan jag sluta räkna.
Andetagen kommer inte mer.
En maskin piper till.
Läkaren kommer fram till mig, lägger handen på min axel och säger med mjuk röst:
"Nu är mamma död."

Jag föll.
Och jag kommer aldrig sluta falla.



Christina Brihmer Wallde
1944.04.24 - 2007.03.22
May the angels sing thee to thy sleep

min lilla mamma. en dag ska vi ses igen...
då finns ingen gråt, bara pärlande skratt
då finns ingen smärta, bara brusande glädje
då finns ingen rädsla, bara evig lycka

jag bär Dig med mig
överallt
i mina tårar
och i mitt skratt
ï mina ord
och i min tystnad
i solens sken
och i hällande regn
dag som natt
när jag badar i havet
när jag pulsar i snön
i varje steg och i varje andetag

och jag hoppas ur djupet av mitt hjärta
att jag en dag skall minnas dig
inte med smärta över din bortgång
utan med glädje över ditt liv

JAG KOMMER ALLTID ÄLSKA DIG!!!!!