Jag kommer inte hem så var är jag... ?
Jag tycker om tanken på att en dag kan bli både och. Rolig och tråkig. Glad och ledsen. Tom och full. Kanske för att jag inte tycker om att dela in min tid i dagar, jag delar hellre in den i stunder...
Ena stunden står man i en stallgång, det luktar häst, en doft som inte ens går att beskriva för någon som inte älskar hästar ända in i hjärteroten. Det doftar liksom lycka, frihet, det doftar som en tillvaro där bara glädjen i stunden existerar. Jag står i stallgången med en borste i handen, deltar i ett samtal men är ändå fullt koncentrerad på hästen jag står brevid. Låter borsten glida över den mörkbruna, nästan svarta och så otroligt lena pälsen. Stryker med handen efter för att känna att all smuts är borta. Den här stunden är viktig, att ta hand om hästen som alldeles strax ska bära en på sin rygg. Ibland vänder hon på huvudet och ser på mig med sina stora, blanka ögon och jag tänker, "lilla gumman". Malinka är inte ens särskilt liten utan ganska stor, men liten i själen. Bara sex år. Jag tycker om henne fast jag egentligen inte förstår varför, hon har inte de där egenskaperna som brukar få mig att ta en häst till mitt hjärta. Ändå känner jag mig liksom hemma på henne och den känslan strålar igenom nervositet och otillräcklighet och en massa andra onödiga saker man kan känna när man sätter sig på en häst som inte är alldeles lättriden. Jag vågar misslyckas, det är värt det. Den känslan ger hon mig och det tycker jag om. För jag vill uppnå det där som Ama pratade om för några tisdagar sedan. När hon sa att Malinka var trygg med mig. Då brydde jag mig inte om att skänkelvikningarna inte blev så bra, att hon kastade med huvudet i galoppen eller att traven var för långsam... Då brydde jag mig bara om det faktum att Malinka trivdes med mig på sin rygg. Det kan låta trivialt men det betyder mer för mig än jag kan säga...
När jag lämnar stallet bär jag med mig den där känslan som jag bara har där. Att ingenting av det jag oroar mig för egentligen spelar någon roll.. Att jag har varit i mitt alldeles egna himmelrike... Och det tar en stund för den där känslan att avlägsna sig. Den håller en uppe och ger en kraft och energi och livsvilja. Men kontrasterna kan bli jobbiga. När man måste ta itu med allt det där som försvinner när man är i stallet. Just det, vardagen. Och nu pratar jag inte bara om tentor och trasiga diskmaskiner och sådant utan om själva livet eller vad man nu ska kalla det. Om tiden som hela tiden går. Den som jag aldrig kan trotsa. För varje dag och varje timme och varje leende tar mig allt längre ifrån det som jag så desperat försöker hålla kvar. Minnen som ibland viker undan som molnslöjor när jag försöker gripa tag i dem och ta dem med mig. Och det blir så tydligt att jag närmar mig ett val... att jag antingen kan lev i dået och i den kärlek och trygghet jag finner där, men då inte vara helt närvarande i det som faktiskt pågår just nu.. eller släppa lite på allt det jag tar med mig och faktiskt se framåt. Hitta den jag ska bli och lära mig att älska livet som det är, inte bara i korta stunder... Men innan jag gör det valet tror jag att jag måste sluta vara arg. För arg är jag. Det kanske inte syns och det kanske inte märks men det är jag. Arg på den lilla flickan på bussen som får kex av sin mamma, arg på kvinnan med den stolta blicken som ser sin dotter rida in på tävlingsbanan med stolthet strålande ut från hela kroppen, arg på det gamla paret som promenerar i parken arm i arm, och arg på tanten på åhléns som ber kassörskan slå in en nalle och glatt berättar att den är till hennes barnbarn. Skammen skjuter jag undan med ett leende och en glad blick. De vet ju inte vad jag tänker. Vet de hur lyckliga de är?? Vet ni?
Jag slutar det här inlägget som jag började det. Med motsatser:
Något glatt och lyckligt (som jag gjort alldeles själv):
Och en låt om saknade efter min älskade Mamma, den är så sann för mig att det nästan gör för ont:
