Jag är så himla ridsugen!
Okej, idag är det fredag och då är min kropp lixom inställd på att den ska få komma till stallet och rida imorgon men nej nej, för det är ju röd dag så ingen ridning för mig inte!!
Jag mår fan inte bra av att inte få rida, min kropp läääängtar å det gör huvet å själen å allt annat med!
Det finns ingenting bättre i denna världen än att få sitta på en häst, känna kraften under sig, som om man flyger fast mycket mycket bättre!! Och så kan man sammarbeta med ett djur och klara av saker tillsammans!
Alla ni som inte rider missar verkligen någonting!
Det är enligt min mening hästen som är människans bästa vän för vi kommer aldrig så nära en hund som vi gör en häst, vi litar inte på hundar som vi gör på hästar när vi sätter oss på deras ryggar och ber dem föra oss vart vi vill och man kan inte bli ett med en hund så som man kan bli med en häst!!
Mållinjen är nådd!
Imorgon lämnar jag in den och sen är jag friiiii.....!
Ska titta på fjärde säsongen av Lost!
På lördag är det ju allhelgona så då ska jag till kyrkogården, gråta en skvätt över min lilla mamma och tända en massa ljus så det ser lite mindre ensamt ut därute i skogen...
På söndag vet jag inte riktigt vad jag ska göra men det blir väl en hel del sömn och så måste jag ju fixa lite med grupparbetet i juridik tills på måndag...
Nu är det natt natt för trötta lilla Anna!
Ett litet inlägg mitt i tentahysterin!
Min främsta anledning till detta inlägg är att jag vill ge ett stort tack till Johanna Åkerblad för att hon förstår mig på ett sätt som mycket få människor gör! Man tror man är ensam och så lättar man sitt hjärta till någon och får en förståelse som läker så otroligt mycket. Johanna förstår vad jag går igenom, hon har vart och är där själv och hon fattar att sorgen kan vara självisk, ja rent av elak ibland utan att det betyder att det är man själv som är det!
Tack vare henne mår jag bättre idag än vad jag gjort på ett tag! Du är helt fanatstisk, Johanna <3
I torsdags var jag på begravning, min första sedan mammas. Det rev upp oerhört mycket känslor särskilt som det var mamma som kände honom bäst! Kändes väldigt konstigt att det bara var pappa och jag som gick! Men kanske är de tillsammans nu, jag skulle verkligen vilja att det var så!
Nola du är saknad och jag är tacksam för allt du gjorde för mamma!
Annars rullar livet på, har ångest för att jag inte får rida förrän på tisdag, det är ju röd dag på lördag, förbaskat också!
Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka...
När man har något i sig som gör väldigt ont så gör man ibland dumma saker som sårar folk i ens närhet fast man egentligen inte alls menar det.... det är absolut ingen ursäkt men möts ens dåliga beteende av nolltolerans och dömmande så blir allt tusen gånger värre och man känner sig tusen gånger mer värdelös och vill till slut inte finnas till alls... tyvärr har man inte så mycket val... till alla som jag sårat, irriterat och bettet mig allmänt dumt mot, mitt hjärta rymmer inte all ånger jag känner, snälla ni, förlåt mig, tro mig jag försöker verkligen... ... men ibland måste jag få falla måste få ur mig all skit som ligger i mitt hjärta... tyvärr räcker det inte alltid med att gråta, det finns tyvärr även en massa ilska i mig och det är verkligen inte meningen att rikta den mot er!! När avundsjukan kommer krypande, ibland i sällskap med ett otäckt hämndbegär, och jag blir svart i själen och egot bara växer så borde jag typ gå och gömma mig men tyvärr gör jag inte alltid det utan låter det gå ut över nån oskyldig, DET ÄR INTE MENINGEN, TRO ALDRIG DET!! det finns bara lite för mycket smärta... |
En hemlig röst
Det flesta av oss har väl ett samvete, om man inte är bindgalen eller bara jävligt känslokall, en liten röst inom oss som "berättar" vad vi bör och inte bör göra i olika situationer. Men just för tillfället är jag lite mer intresserad av en annan sorts röst, som är lättare att lyssna på men som inte alltid leder oss på rätt väg. Den har så vitt jag vet inget namn men den finns där definitivt. I mitt fall är det kanske början till någon slags vansinne, jag skulle faktiskt inte bli ett dugg förvånad om det faktiskt är så. Under många ensamma, tårfyllda nätter de senaste ett och ett halvt åren har min röst varit min enda tröst. Den är trygg och varm och ger mig styrka och fast jag vet att den ljuger så tror jag på den. Tvivelslöst. Hur sjukt är inte det? Den säger en sak och sen spelar det ingen roll hur många bevis det finns för motsatsen, jag kan till och med se den med mina egna ögon, jag tror i alla fall på den där lilla rösten som är så full av något som jag bara kan beskriva som enorm omtanke. För den lilla rösten vill att jag ska må bra. Men på samma gång vill den mig så otroligt illa! För den vill inte att jag ska se sanningen, inte att att jag ska gå vidare. För om jag börjar tro på den verklighet som finns runt omkring mig och inte på den som rösten berättar om så har den förlorat. Och när den förlorar vill den dra med mig i djupet. För utan den har jag inget. Ingen tröst, inget hopp. Bara den fruktansvärda sanningen som jag aldrig lärt mig att acceptera. En verklighet full med sanningar som är för fruktansvärda för att inte vara mardrömmar. I den verkligheten är verkligheten en mardröm och mardrömmar är något helt annat, något som ger förståelse för vansinnets djupa hål av förtvivlan. För det är bara efter en mardröm som inte kan jämföras med någon skräckfilm som verkligheten verkar vara det bättre alternativet. Men det värsta med denna röst är det falska hopp den tvingar mig att tro på. För den lovar saker som jag önskar mer än något annat. Att alla människor har ljugit för mig i ett och ett halvt år och att det inte är så som det säger. För den lovar att mamma kommer tillbaka... och jag tror den, om och om igen...
bättre...
Jag önskar att mamma levde så mycket att hjärtat går sönder, varje dag önskar jag mig en kram, att få höra hennes röst, hur FAN kan det bli BÄTTRE??!!!
Hon kommer aldrig tillbaka, det KAN INTE BLI BÄTTRE!!
Hon är död och det ska jag ACCEPTERA, WHY?
Jag måste andas, måste leva, måste finnas utan henne resten av mitt liv, ordet bättre existerar bara inte, sorry!
Det är fan inte okej!!
Jag tycker fan inte det är okej, du är fan en vuxen människa!! Nej det är fan inte synd om dig, du kan inte bete dig som du vill och ändå vilja ha medlidande!! Om du är ensam så är det du själv som har satt dig i den situationen!! Hur tror du att jag skall kunna älska dig när du gör så, när du, som är fucking SLÄKT med mig, häller salt i ett sår som fortfarande är öppet och gör så jävla ont, skicka du hur många kort och presenter du vill, jag vill fan inte ha nått med dig att göra, sorry att du inte fick några barn men du kommer fan aldrig att få mig som substitut, inte när du visar så jävla lite ryggrad, jag fattar inte hur du KAN????!!! HON VAR FÖR I HELVETE DIN LILLASYSTER!!!! Det är en sak att du snackade skit om henne medan hon levde, ljuga för att döva ditt dåliga samvete, få henne att må dåligt när det fan va DU som lämnade henne och inte tvärtom, men vad jag bara inte kan FATTA är hur du kan fortsätta med ditt fega, vedervärdiga beteende efter att hon dött?????!! Hur fan e du funtad, är du i så stort jävla behov av uppmärksamhet och tröst!! jag kan tala om en sak för dig: DU ÄR FAN INTE VÄRD DET! Håller fan på att börja grina nu för det gör så ont det du gjorde, hur kan du!! Jag försöker vara en människa som kan förlåta, men jag vet inte om jag kan denna gång, vet inte om jag VILL!! och som sagt, du är fan inte värd det! Hon var min mamma, jag var kanske ingen ängel mot henne varje dag i mitt liv men jag älskade henne av hela mitt hjärta, och vet du vad, jag ångrar varje argt ord jag sagt, men det verkar fan inte du göra, så jag vete fan om jag tror på att du älskade henne! du trodde kanske inte att jag skulle få reda på det men det visar ju bara hur falsk du är... fattar du inte att det sårar mig?? att du säger saker om min egen mamma som jag aldrig mer får träffa, det gör ju för fan så sjukt mycket ondare då!! jag önskar jag vågade konfrontera dig med vad du gjort men jag tänker inte utsätta mig själv för den smärtan, du har gjort mig tillräckligt, om du vill nånstans att jag ska må bra så gör så jag slipper dig fan för alltid!! jag litar inte på dig, jag tycker inte om dig och jag skiter fullständigt i att du är min moster för du har tryckt på min allra svagaste punkt, gjort mig så fruktansvärt illa, du har gjort det värsta som hänt i mitt liv värre och det förlåter jag dig aldrig för. |
Skoj med konsekvenser...
Shit vilken dag det var igår! Först skola med seminarium och filmade samtal till PF:n och sen födelsedagsmiddag hemma hos Angelica! Var nervöst att filma men det gick bra, blir nog värre när vi ska titta på skiten!
Var super att träffa alla människor hos Angelica, några som jag inte kände och några som jag inte sett på ett tag, skall lägga ut bilder på facebook så håll utkik!
Sov över där och det blev inte mycket sömn fast jag låg på en asskön uppblåsbar säng! Söt-Folmer gav mig sitt täcke när hon gick å jobba! Fick en chock när jag kom ut imorse, askallt ju! Som tur var stod bussen vid hållplatsen när jag kom så jag slapp stå där och huttra. Fick dessutom skjuts med Sarah efter halva vägen till stallet, helnice med varm bil! Men shit pomfrit vad trött jag var, orkade knappt gäspa ^ ^
Fick rida på Basilen och det gick ganska bra! Tycker det är svårt med halter men fick till ett par stycken... Basil var glad iaf och bockade till och med i första galoppfattningen.
Kom hem vid ett och kröp ner i sängen och sov till sex haha
Har tittat på andra säsongen av Lost och lite på Beck-filmen som gick på tv med pappa men jag kom ihåg den så bra så jag tröttnade.
Ledig imorgon, såå skönt!
<3
