En känsla och en tanke som aldrig lämnar mig ifred...
Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
HELA MITT VÄSEN GÖR UPPROR OCH VILL SÄGA NEJ.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
OM DU INTE FANNS TILL, ja vad gjorde jag då?
NEJ, DU MÅSTE FINNAS, DU MÅSTE. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, HUR KAN DU DÅ ÖVERGE MIG?
Jag vore ingenstans, JAG VORE INGENTING. Om du inte fanns.
Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?
NEJ, DU MÅSTE FINNAS, DU MÅSTE, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, HUR KAN DU DÅ ÖVERGE MIG?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.
"Du måste finnas" - Helen Sjöholm
Jag kommer ALDRIG acceptera att du inte finns mer, Mamma!!
Där älvorna dansar, dit längtar jag jämt!
De va väl en fin titel?
Ja när man inte vet vad man ska skriva då citerar man Winnerbäck och sen är det klart!
Så.. vad händer i Annas liv såhär när hösten närmar sig? Inte för att vädret är särskilt höstig men i alla fall?
Har börjat en ny kurs som heter "Barn, ungdom, familj och det sociala arbetet". Om ni tyckte namnet var jobbigt skulle ni se schemat, nio till sexton i princip varje dag och så ska vi skriva TRE examinstionsuppgifter, närdå liksom? Det blir väl som i den där asgamla reklamfilmen med den extremt dryga chefen "Du har ju hela helgen på dig!" Men vet ni vad? Jag trivs som fan i skolan! Jag har verkligen hittat det jag vill göra med mitt liv! Sen om jag kommer bli bra på det återstår och se, men jag har fått höra att jag kommer det så jag får väl lita på det...
Ridningen går också bra, det är så roligt att jag faktiskt känner att jag utvecklas och att jag faktiskt får en hel del beröm och inte bara eviga kommentarer om att jag ska titta upp och trampa ner hälarna... Att jag gör sådana framsteg beror mycket på att jag fått en sån otroligt bra utbildning!! Vi har nog de absolut bästa ridlärarna som existerar.
Snart ska jag dessutom pallra mig iväg till house of pain och beställa tid för en ny tatuering!! ÅÅh vad det ska bli roligt!
Apropå tatueringar är det en sak som verkligen stör mig JÄTTEMYCKET. Det är när folk på olika sätt talar om för mig att jag kommer att ångra att jag tatuerade mig. Att bara kläcka ur sig en sån sak visar så jävla tydligt att man inte vet vad min tatuering betyder för mig. Jag gjorde den av ett enda skäl. För att jag älskar min mamma och vill bli påmind om henne varje dag, ja varje sekund! När man förlorat någon man älskar gör man allt för att behålla så mycket som möjligt av vem de var. Nu har jag henne med mig ÖVERALLT! Vi är oskiljbara! Där jag är där är också hon. Det är en tröst som ingen terapi och inga ord och inga minnen eller bilder kan ge! Att säga att jag kommer att ångra den är som att säga att jag inte älskar min mamma!!! Det sårar som fan ska ni veta även om det inte är menat så!!
Nu ska jag lyssna färdigt på Lasse och sen så småningom krypa i säng...
Jag kommer inte hem så var är jag... ?
Jag tycker om tanken på att en dag kan bli både och. Rolig och tråkig. Glad och ledsen. Tom och full. Kanske för att jag inte tycker om att dela in min tid i dagar, jag delar hellre in den i stunder...
Ena stunden står man i en stallgång, det luktar häst, en doft som inte ens går att beskriva för någon som inte älskar hästar ända in i hjärteroten. Det doftar liksom lycka, frihet, det doftar som en tillvaro där bara glädjen i stunden existerar. Jag står i stallgången med en borste i handen, deltar i ett samtal men är ändå fullt koncentrerad på hästen jag står brevid. Låter borsten glida över den mörkbruna, nästan svarta och så otroligt lena pälsen. Stryker med handen efter för att känna att all smuts är borta. Den här stunden är viktig, att ta hand om hästen som alldeles strax ska bära en på sin rygg. Ibland vänder hon på huvudet och ser på mig med sina stora, blanka ögon och jag tänker, "lilla gumman". Malinka är inte ens särskilt liten utan ganska stor, men liten i själen. Bara sex år. Jag tycker om henne fast jag egentligen inte förstår varför, hon har inte de där egenskaperna som brukar få mig att ta en häst till mitt hjärta. Ändå känner jag mig liksom hemma på henne och den känslan strålar igenom nervositet och otillräcklighet och en massa andra onödiga saker man kan känna när man sätter sig på en häst som inte är alldeles lättriden. Jag vågar misslyckas, det är värt det. Den känslan ger hon mig och det tycker jag om. För jag vill uppnå det där som Ama pratade om för några tisdagar sedan. När hon sa att Malinka var trygg med mig. Då brydde jag mig inte om att skänkelvikningarna inte blev så bra, att hon kastade med huvudet i galoppen eller att traven var för långsam... Då brydde jag mig bara om det faktum att Malinka trivdes med mig på sin rygg. Det kan låta trivialt men det betyder mer för mig än jag kan säga...
När jag lämnar stallet bär jag med mig den där känslan som jag bara har där. Att ingenting av det jag oroar mig för egentligen spelar någon roll.. Att jag har varit i mitt alldeles egna himmelrike... Och det tar en stund för den där känslan att avlägsna sig. Den håller en uppe och ger en kraft och energi och livsvilja. Men kontrasterna kan bli jobbiga. När man måste ta itu med allt det där som försvinner när man är i stallet. Just det, vardagen. Och nu pratar jag inte bara om tentor och trasiga diskmaskiner och sådant utan om själva livet eller vad man nu ska kalla det. Om tiden som hela tiden går. Den som jag aldrig kan trotsa. För varje dag och varje timme och varje leende tar mig allt längre ifrån det som jag så desperat försöker hålla kvar. Minnen som ibland viker undan som molnslöjor när jag försöker gripa tag i dem och ta dem med mig. Och det blir så tydligt att jag närmar mig ett val... att jag antingen kan lev i dået och i den kärlek och trygghet jag finner där, men då inte vara helt närvarande i det som faktiskt pågår just nu.. eller släppa lite på allt det jag tar med mig och faktiskt se framåt. Hitta den jag ska bli och lära mig att älska livet som det är, inte bara i korta stunder... Men innan jag gör det valet tror jag att jag måste sluta vara arg. För arg är jag. Det kanske inte syns och det kanske inte märks men det är jag. Arg på den lilla flickan på bussen som får kex av sin mamma, arg på kvinnan med den stolta blicken som ser sin dotter rida in på tävlingsbanan med stolthet strålande ut från hela kroppen, arg på det gamla paret som promenerar i parken arm i arm, och arg på tanten på åhléns som ber kassörskan slå in en nalle och glatt berättar att den är till hennes barnbarn. Skammen skjuter jag undan med ett leende och en glad blick. De vet ju inte vad jag tänker. Vet de hur lyckliga de är?? Vet ni?
Jag slutar det här inlägget som jag började det. Med motsatser:
Något glatt och lyckligt (som jag gjort alldeles själv):
Och en låt om saknade efter min älskade Mamma, den är så sann för mig att det nästan gör för ont:
Det här handlar om MIG!
"Den natten när Eva drömt om sin mamma vaknade hon med riktig ångest i bröstet. hon hade så jävla dåligt samvete och hon kände hur sorgen över det oåterkalleligt, definitiva slut som döden ändå var tog över hennes själ. det var så hemskt att hon var borta, verkligen borta, att Eva kände det som om hon skulle kvävas. hon satte sig upp i sängen och försökte andas genom munnen. det satt ett brett tryck över bröstet på henne och hon drog djupt efter andan ett par gånger.
Det var så svårt att förstå att någon bara inte fanns mer. Borta för alltid. Aldrig mer se mamma, aldrig mer prata med henne eller känna henne. Aldrig mer någonting. Hon var borta. De var alla borta Verkligen borta, för sig själva och för alla andra. Döda, kalla, stela och kremerade. Lite aska i urnor. Damm bara. Ingenting alls egentligen. Bara ett stort jävla hål hos henne som blev lämnad kvar. Ett stort jävla hål av fåfäng längtan, smärta och skuld. Skulden, den stora svarta skulden, större än allting, jagade Eva natt efter natt utan att hon kunde värja sig. den var listig. Låg där och väntade bara för att välla in när hennes försvarsmurar var som lägst. den tog över hennes tankar och den fyllde hennes kropp med en rivande slitande längtan efter ro."
"Utan en tanke" av Lotta Thell
En skoldikt
När jag gick i trean på gymnasiet så skulle vi skriva dikter om livet/framtiden på svenskan. Då skrev jag den här dikten.
Vad är det största man kan förlora?
Vad är det minsta man kan vinna?
Vad måste man förstora,
För att inte försvinna?
Hur vet man vem man är,
Innan man provat alla roller?
När ska man stanna upp?
Och hur vet man vad som håller?
Hur många dagar tar det,
Att lära sig att se?
Varför har inte alla,
Sin egen goda fé?
Varför finns så många frågor,
Och nästan inga svar?
Kan man bli den man vill vara,
Och ändå ha barndomen kvar?
Det är väl så att hela livet handlar om att hitta svar på alla de frågor man går och bär på.. På de tre år som har gått sedan jag skrev den här dikten så har jag bara fått svaret på en av dessa frågor, den allra första... men jag är inte säker på att jag inte mådde bättre när jag inte visste...
